##” Slut på jobbet och lite mat
Ännu en dag avslutad på jobbet. Ännu en onsdag. Ännu en dag. Mokambo satte sig vid nudelvagnen och beställde nummer 3. Den var ok. Den brukade vara ok. Allting i den vagnen brukade vara ok. Vagn 13457 i det officiella registret. 5 siffror räcker inte för att vara unikt i landet men här i staden räckte det. Den, d.v.s. vagnens försäljningstillstånd, hade ett unikt IPv6-nummer såklart att identifieras med men Mokambo tänkte på den som 13457.
Markisen, en gång brandgul, skyddade mot regnet ovanifrån. Skvätt när det slog ner i marken och skvätt från förbipasserande var den inget skydd för. Mokambo satte upp fötterna på fotpinnarna på pallen.
Det luktade grillat trots grillat var förbjudet, växthuseffekten. Där var till och med en grill med lysande element för att ge sken av äkta grillat. Lukten kom från Redarrow. Ledande inom röksmak sedan decennier. De hade fört ett liv i skymundan för konsumenter - ingen vill veta att deras grillade kött inte är grillat - men klev in i offentligheten när grillförbudet kom. De hade samtidigt fått igenom ett patent på röksmak; inte röksmak i sig men konstgjord röksmak; att till mat tillhandahålla konstgjord röksmak. De gick från 80% av marknade av röksmak i industriellt tillverkad mat till nästan 100% i både industri- och konsumentmarknaden. Den officiella marknaden vill säga.
Det visade sig finnas visa cancerogena bieffekter i röksmak. Något som Redarrow kämpade emot i början för att sedan bifalla. I och med en hårdare reglering av röksmakmarknaden blev den svårare att ta sig in i. Och med nästan 100% penetration satt de med i alla bestämmande organ, ofta i absolut majoritet; ingen ny spelare kom in.
Mokambo såg sig runt men hittade ingen dekal. Som inofficiell regel, den gick inte att pusha igenom med lagkrav, men genom att försena leveranser och göra dem dyrare, skulle varje matställe som använde en Redarrow-produkt ha deras logga diskret men väl synligt. En sådan fanns inte här. Konstigt - det är enklare att ha en dekal även om man inte använder deras produkter, t.o.m. om man använder en konkurrerande produkt. Han tänkte inte mer på det.
Han och kocken kände varandra till utseendet men inte namn. Antog han. Han kände inte till kockens namn i alla fall.
Meny nummer 3. Han var inte säker på vad som var i och hade inget behov av att veta. Kanske inte ville.
“Tack så mycket” och sköt ifrån sig skålen.
“Nöjd?”
“Ja. Gott.” Lite hövlighet skadar inte.
Skålen togs om hand och den förpassades neråt, bakåt där någon osynlig tjänst tog hand om den. Det fanns nog en affärsverksamhet kring disk. Den saknade nummer.
Innan Mokambo gick ut från den markisen sköt han glasögonen, som skyddade mot regnet, på plats. Han skulle inte så långt men hade bara två ögon och inte råd till operation om det sura regnet ödelade dem.
Första steget vattenfyllde vänsterskon. Jaha. Antingen omedelbart fylla högerskon eller spendera 15 minuter med en upplevd haltning. Han valde det senare.
Glasögonen, som lite liknade ett par enkla skidglasögon, tänkte någon sekund innan de fick kopplat upp sig och synkat meddelandeflödet. Den blå pricken i hörnet av synfältet lyste lugnt blått; han hade inte fått något nytt personligt meddelande.
Han gick gneom folket mot monorailen. Rocken, kepsen och glasögonen stängde ute regnet. Vänsterfoten var redan blöt.
Kanske tre fjärdelar av folket kring honom hade glasögon. Det var till hälften en statusfråga och till hälften modebaserat. Förutom det rent praktiska att surt regn svider i ögonen.
2032 mulnade det. Det mulnade och rent dagsljus försvann. Sedan började det regna och det blev skymning i hela världen. Marken urlakades och regnet blev surt. Sjöar blev klara och dog. Sedan blev regnet ännu surare, surt nog att skada ögon. Därav glasögon utomhus.
Status och inkomst påverkade användandet av glasögon på annat sätt. Var man riktigt rik kunde man bygga in skyddet precis på ögat, antingen genom linser med nanoyta eller genom att byta ut känsliga delar. Å andra sidan struntade medellösa ofta att skydda sig i en sorts fuck-you-world och skadade krigsveteraner hade fått skydd och implantat betalat av sin före detta arbetsgivare. Resterande procent hade glasögon.
Mokambo använde blicken för att navigera HUDen i glasögonen och drog hem faronivån kring sin rutt hem. Det var en mashup av olika data som kördes genom ett neuralt nätverk för att förutspå kriminaliteten varje minut på dygnet. Den uppdaterade sina noder, jämförde sina gissningar med utfallet och lärde sig, varje dag och användes även av polisen, kontraktspoliser och vaktbolag för att visa var man skulle och inte skulle vara. I och med att lagens arm utnyttjade tjänsten påverkade den även mätresultatet men också det klarade lösningen att kompensera för. Det var ingen fara att gå eller ta monorailen hem.
Mitt i vimlet var en hund. Det såg ut som en blandras. Han kunde inte hundar så det var kanske en jättefin men området de var i och dess slitna päls och street wise uppsyn gjorde den lokal. Och då en blandras, precis som människorna här.
Det var många generationer sedan man kunde utröna någons geografiska ursprung på utseende. Hunden hade en kompis, en mindre. De försvann i en gränd. Mokambe fick flö för en liten beige trench med tyghatt och dyra glasögon. Små människor tog ofta större plats. Tycker de de måste fajtas mer för att synas? Han kände över bröstet att plånboken var kvar. Den var i en stöldsäker ficka i en faraday-påse. Hans ID till jobbet låg i samma.
En upprörd röst hördes och lukten av pannkakor kändes. Någon var inte nöjd med maten? En ex flickvän som inte var nöjd? Lukten av jordgubbssylt. Han hade bara smakat jordgubbar en gång, på en fin fest, som hors d’oeuvres. Förbi pannkaksståndet försvann lukten. Den syntetiska jordgubbsmaken var bättre; smakade renare, sötare och mera rött. Fina fester var längesedan.
En kvinna han aldrig hade sett förut, han hade inte sett någon kring sig förut, tittade upmanande, stoppande, på honom. Inga glasögon, Lite snygg, smal, en vältränad nacke, om man kunde avgöra det, med något som liknade en tatuering tittandes fram. “Vet du vad klockan är?” Hon stod nära, innanför komfortzonen. Kanske uppfödd i en trängre stadsdel än detta. Kanske, och mer troligt, bara konstig. En snabb glans i hörnet av HUDen gav honom tiden. “17:45”. “Tack.” Hon försvann i vimlet. Han klappade på rocken för platsen för faradaypåsen i den stöldsäkra bröstfickan för att försäkra sig att den var kvar.
Skvisch. Klapp. Skvisch. Klapp. Högerfoten var fortfarande torr.
Trappan som ledde till monorailen var feaktigt konstruerad. Svängd i en vänsterkurva. Det gjorde att de som gick neråt hamnade längst in, där trappan var brantast. Det var en eftergift för att trappan skulle passa med resten av omgivningen på denna hållplats som var en av de få där man fick gå upp till monorailen istället för att den kom ner till en. 17:47 och ingen kö till kollektiv transport. Mokambo hade hört att så var det inte i andra städer, ett utbyggt kollektivt system som svalde all trafik, även i rusningstid.
En släde kom omedelbart. Det fanns sittplatser kvar. Denna var varmt ljusgul med gröna sitsar i något kraftigt material som tog hand om regnväta utan att blöta ner nästa passagerare. Mokambo slog sig ner på en ledig sits och tittade ut. Regnet var inget men tänkte på längre. Det rann av de buktande akrylplastrutorna som om de aldrig fick kontakt. Vilket det inte fick heller - det såg nanoytan till. Släden var cigarrformad, rymde 32 sitsar och hade rutor från nästan mitt på taket och ner 110 grader på sidorna. Det gav en magnifik vy av staden, både uppåt och neråt.
Släden var cigarrformad som från en S/F-film från 50-talet. Metallfärgad på utsidan och upplyst inuti med ett ljus som hemtrevligt läckte ut, som “milkstore” /vad heter den/ av /vad heter han/ fast varmare. Rutorna som var inskrivna i både tak och väggar hade runda hörn. Framtiden på 50-talet.
Eftersom plattformen Mokambo stod på var lyft från marken behövde inte släden sjunka från sin skena utan hade bara bytt till sidospår 50 meter tidigare. När den bromsade ner hördes pipen från tyristorerna som sköt tillbaka rörelseenergin i systemet.
Bromsningen var kraftig så inga gamla var ombord antog han spontant. Släden läste av ID-chipet i varje passagerare som klev ombord och om någon hade speciella krav, som balansproblem, anpassade släden sina rörelser till det. När folk stod upp, en annan sensor som Mokambo inte visste hur den fungerade, fick också släden att bromsa/gasa mer försiktigt. Det hade med sig den sociala effekten att folk satte sig ner så fort de kunde - så alla kom fram snabbare.
Han klev ombord och satte sig på första lediga plats, vid fönstret. Det sträckte sig från knähöjd helt upp till nästan mitten av taket så man fick en fin vy av staden. Han kunde få sin resa sponsrad, meddelade glasögonen, om han tittade på ett infomercial-cast. Han tog dem av sig istället, torrt under tak. Tittade ut och puttades mot ryggstödet när släden accelererade ut på spåret. Efter 50 meter kom en sväng och pendeleffekten gjorde att han såg rakt ner. Där stor samma kvinna som tidigare, vid en annan. De verkade prata men på ett avstånd från varandra och med en kroppshållning som om de kände varandra. “Tillfällighet” tänkte Mokambo.
Den genomskinliga akrylplasten som var fönstrena på på släden täckte tak och väggar. Rutorna var åtskilda av 10cm breda ramar som tjänade som plats för information, reklam och strukturell stryka. Böjda så man fick en känsla av rör, cigarr, zeppelinare. De sträckte sig helt ner till knähöjd så man fick bra runtomsyn. Fönsterramarna och bärande delar var aluminiumgrå på utsidan och fönsterhörnen var rundade. Det såg ut som en skyttel i en tidning där man beskrev en framtidsstad, en sådan vision som aldrig skulle slå in. I kurvorna lutade skytteln för att ge en lugnare färd. Strax efter hållplatsen där Mokambo klev på svängde skytteln. Det var lätt innan att titta neråt och lättare nu. Han såg samma kvinna, denna gången med en man. Hon såg inte ut att efter klockan utan verkade prata med honom. Sedan var skytteln utanför synhåll. Sammanträffande.
Mokambo gick upp till monorail-stationen. Han tog trapporna för rulltrappan stod still och hade sämre steghöjd. Lagom till han kom upp kom en släde och han klev på. Hans nalle pratade med dörrkarmen och en hololampa tändes att åkturen var registrerad och betald. Det fanns sittplatser. Det var gott om slädar i staden; han kände till andra städer som inte hade i närheten av samma turtäthet och kvalitet. Oavsett tid på dygnet behövde man inte vänta länge på dem. De var utrustade med kameror och det smidiga ombordstigningssystemet gjorde dem till säkra platser.
Slädarna var som hämtade från omslaget till en sf-paper back från 50-talet. Runda i tvärsnitt, avlånga som cigarrer och fönsterkarmar med rundade hörn. För att få fin utsikt gick rutorna från nästan längst upp på taket ner 110 grader på varje sida. Nanoytan på dem gjorde att regnet rann av utan att lämna spår. Sätena var i enkla rader längs sidorna. Ståplats i mitten.
Mokambo ställde av sig skorna i hallen. Det var blött ute men ingen orsak till ha det blött inne. Skostället hade en plastmatta med upphöjda kanter under sig. En svag varmluftsfläkt ihopbyggd med flexibla slangar ledde varmluft ner i skorna för att torka dem. Fuktsensorn var trasig så Mokambo hade kopplat den på timer.
Han hängde av sig väskan och lägenheten registrerade att han var hemma. Telefonen synkade sig med LANet. /varför synkar den inte via internet hela tiden?/ Han hade ställt motorcykeln mellan två skyltar dagen innan, vid vägen, 200 rutor ut från stan. Men först lite te.
Han fyllde en mugg med kallt vatten. Fyllde över vattnet i en kastrull. Satte kastrullen på spisen. Justerade till fullt. Tryckte in en knapp “koka” på fläkten. Det var meningen att fläkten skulle känna av när vattnet kokade, ljuda ett alarm och stänga av spisen. Den hade gjort det från början, men sedan hade han bytt spis och märke och trots försäljarens förklaring att fläkt och spis skulle tala med varandra förstod de inte helt. Timer för att slå på och brandskydd fungerade men inte finessen “stäng av vid 100 grader”. Mokambo nöjde sig med larmet.
Han valde te. Ett icke genmanipulerat grönt te. Fyllde över i en tetång.
Gick ut i vardagsrummet och satte på Porten. En gång hade en sådan maskin hetat TV-spel, router och webbläsare; på både rätt och fel. Den hade mer datakraft än ett TV-spel från 2010, men vad hade inte det? Men man spelade inte på den utan genom den. Den skötte bara grafik och enklare lokal logik. Den var en router då den pratade med internet. Man kunde koppla all möjlig utrustning på den som säkerhetskopiering, bildspel, tv, musiksystem, kalender, social nätverk och, just, tvspel. Den var också webbläsare på det sättet att den hanterade enklare användargränssnitt, d.v.s. webben.
I ett “vanligt” hushåll, d.v.s. de som köpte Port, säkerhetskopiering, LAN, TV och internet från en teleoperatör stängde man inte av Porten för då fungerade ingenting. Mokambo ville hålla isär och hade en moddad Port som han bara använde för spel, tv, radio och slösurf, slurf. Därför stängde han av Porten när han inte använde den. När han kom ihåg.
Vattnet kokade.
Mokambo fyllde upp muggen med vatten och slog på timern på fläkten på 45 sekunder.
Funderade på kvinnan. En tillfällighet. Två tillfälligheter nästan. Han gick till ett fönster och tittade ut, ner. Till ingen nytta då han knappt såg ner till gatunivå. Ingen tredje tillfällighet. Han stod där till alarmet ljöd då han gick tillbaka till köket och tog ur tetången ur muggen. Egentligen skall man inte lägga tebladen i 100-gradigt vatten men han hade inget annat sätt. Vatten kokar vid 100 och han hade ingen termometer. Rättning: ingen termometer som gick att koppla till fläkten.
EOF