Här saknas massor med information. Jag har garanterat texter på andra ställen med skisser.
Sjöstaden har idéer from WGibson/NStephenson/MBarry/NKlein.
Själva sjöstaden är en anarkisk flyttande stad. Den ligger mot västkusten i nordamerka. Det är som en stor förort till San Angeles som är Los Angeles och San Fransisco som växt ihop. Mycket människor på liten yta.
Övervakning är allorstädes. (jag uppfann precis ordet)
Det finns gargoyles (vem uppfann det? CDoctoror?CStross?) som spelar in allt de ser och bearmar ut i realtid. De har inget privatliv men lever på att vara publika. Dyrkar fri information.
Det finns robotar (uppfinn bättre ord) som är människor som har chip, eller mental träning, att göra enformiga uppgifter. Som en robot men med eggen att de är intelligentar. Dyrkar kantighet och enformighet och entonighet.
¿Är det i denna världen som räddningstjänsten har ROVar à la WW1 tanks och måste slumpa fram vem de räddar samtidigt som de övervakas?
Där finns polisrobotar med begränsad AI för enklare uppdrag. De, liksom all polis sköttes av vaktbolag.
En polisrobot stod orörligt vid hörnet mellan /gata 1/ och /gata 2/. Den såg orörlig ut men dess kameror rörde sig garanterat bakom polariserande plastdomer och dess AI snurrade hela tiden för att sortera ut hot, faror och förseelser på en skala. När den upptäckte något den misstänkte över en viss nivå kontaktade den sin hembas och skickade en dataström med observationer och antaganden.
I hembasen dispatchades meddelandet och eventuellt vidtogs åtgärder.
Journalister är licensierade. Svepskälet är terrorismskydd i ena änden och cybermobbning i andra. T.o.m. för bloggning behövs en licens – den är enkel att skaffa men är du en ”riktig” journalist och får lov att skriva i ”riktiga” tidningar/nyheter är du registrerad och godkänd. ¿Får man skriva om alla ämnen eller bara de man är godkänd för?
Journalister /licensierade journalister/ hade tillgång till dataströmmen från roboten till HK men inte tillbaka och inte hur det hanteras. Dispatch-centralen hade blivit klassad som affärshemlighet i ett prejudicerande utslag /jag tror inte jänkare har prejudikat/ Det var bara det som skickades till HK som var godkänt för journalister – alla andra bilder var privata.
Rao öppnade sin bärbara och knäppte igång det trådlösa i tyst läge. Innan han gjorde något mer satt han och tittade på datat. Hälften av skärmen visade det ständiga flödet av data som Rao hade satt upp det. Till att börja fyllde den på en lista till höger med noder runtomkring och förklarande text för vad han hade skannat. Maskinen var tyst som sagt. T.ex. kunde han se att någon, antagligen bruden borta vid fönstret vara uppkopplad mot Sex and the City som var ett populärt AR /alternative reality/-spel bland kvinnor i hennes ålder. Han kunde se fritösens tillverkare – det var typiskt sådan information som var cachad från när han skannade och pratade samtidigt. /han kan skanna med laptopen och surfa med pdan samtidigt så kan de kommunicera med kabel eller med blåtand. på det sättet kan man se att requests går ut från PDAn men man ser inte vilken maskin det är som lyssnar. ¿Är det någon nytta med det?/
/Det finns de som vägrar koppla upp sig. Ungefär som uteliggare idag. Det är inte förbjudet men ses inte bra på av samhället. De trakasseras genom antiterroristlagar. Unwirers (Cdoctorow&CStross) eller Lowtechs (PKDick) Vill man göra en skumraskaffär eller råna en butik kopplar man ur sig först, alternativt låtsas koppla upp sig någon annan stans genom att tex lägga kvar nallen hemma. Journalister och deras källor har spårats pss./
/Mikrofonen och kameran till nallen kan inofficiellt fjärrstyras. Bevis finns att mjukvara har installerats från fabrik för detta, men dess nyhetsvärdet hålls nere. Vissa apparater kräver ett DRM-chip efter att muskdistributionsindustrin fick igenom det. Telefoner och videoapparater och musikspelare med mer än x internminne./
// Arus kopplar upp sig på wifree
/WiFree är smeknamnet på alla anonyma repeatrar som finns runtom i staden. De är inte förbjudna men inte heller tillåtna. All data måste ha en ägare så det finns någon att straffa. Data utan ägare är förbjudet. Men för vem?/
Arus la sin PDA på bordet. Nätverkskortet var utbytt till en av de öppna varianterna där man kunde spoofa sitt id. Han hade stängt av nallen innan han åkte hemifrån och tänkte inte slå på den förrän han var hemma igen. Kort sagt; han var löskopplad. Utan tyngre efterforskning som ansiktsigenkänning genom övervakningskameror fanns ingen möjlighet att veta var han var.
Datorns wifi var avslagen och han kopplade in PDAn via kabel istf blåtand för att inte skicka några radiosignaler förutom de han avsåg. I USNA /United States of North America - d.v.s. Kanada, USA och Mexiko/ krävdes licens för öppna nätverkskort men de var lätta att få tag på från resten av världen.
Caféet han satt på var valt för att det var hyggligt vältrafikerat och han visste där fanns minst en wifree-nod. Han hade inte sett själva hårdvaran men signalen och luffarskriften att där fanns en knäckbar internettillgång i närheten. Inte för att det gjorde något för var man på wifree så kunde man nå vad som helst men färre hopp gav större stabilitet.
Medan han väntade på kaffet strök han över PDAn skärm med tummen som om han tänkte på annat. Samtidigt lyssnade den på bakgrundsljudet genom sin mikrofon och tillsammans gav det stokastiska intdatat efter någon minut en 4096-bitars nyckel som i sin tur genererade id för nätverkskortet. Det fanns en teoretisk möjlighet någon annan hade samma id någonstans i världen men ingen praktisk möjlighet. Om ett id är konstruerat för att kunna vara unikt i hela världen finns där tillräckligt mycket salt för att kunna konstruera nya idn utan att trampa på någons befinliga.
Kort sagt, Arus hade gett sig möjligheten att vara anonym.
Det var svårt att vara anonym idag. Nallen man hade med sig pratade hela tiden med basstationer och med den informationen kunde man spåra hur någon rörde sig. Använde man samtidigt triangulering kunde man bestämma ännu noggrannare var någon var. Städer var lättare att gömma sig i då trianguleringen fungerade sämre p.g.a. alla byggnader, geometrier och konstiga material och dels p.g.a. att där fanns många rum per kvadratmeter och många våningar i hus. Å andra sidan fanns övervakningskamerorna med ansiktsigenkänning tätt uppsatta överallt det fanns reklam. Polisen och affärscentra hade egna kameror men mycket var reklambaserat eftersom reklamtavlor visade sig med personliga meddelanden. Dessa kameror som ägdes av de som ägde reklamplatsen kunde lyssnas på av polis och säkerhetstjänsten i köpcentret.