Kusinen från staden var alltid stressad.
Kusinen från staden hade en stor båt.
Kusinen var duktig på att segla och kunde namnge varenda ö i skärgården.
Däremot låg han sällan i naturhamn för det var så trångt och folk hade så svårt att förtöja ordentligt.
Hans båt var vit och fin.
En gång om året, cirkus en vecka efter midsommar, kom den vita båten in, ombordvarande familj klev ner i gummidingen och snurrade in med 2,5-hästarn. Skepparen förtöjde bakom aktern på Clarks båt vid nordan och västan och på bryggnocken annars. Om varken Clark eller Gary var nere vid bryggan gick truppen upp till stugan och knackade på. Skepparen var främst, frun bak på trappen och de två barnen på gräset. Barn och barn… de var numera i åldern att de inte ville följa med på semesterseglingen men inte ännu blev hörda vilket också var enda skillnaden på hälsningscermonin; de slapp få reda på de hade växt.
Dörren öppnades. Högerhänder sträcktes fram. “Vejron” sa Clark. “Clark” sa Vejron. Frun steg fram “Clark” “Kät”. Veyron presenterade bakåt “Lois och Frank” Lois och Frank vinkade tillbaka.
Clark undrade om de ville komma in på en kopp kaffe.
“Nej, vi äter i båten. Men ni är välkomna till middag. Kl 17.”
“Det låter trevligt.”
Det skakades hand och truppen återvände via snurrbåten till sina bestyr ombord.
Detta året var Gary i verkstaden när cermonin gicks igenom så Clark knatade ner. “Vejron är här.” “Ligger de på svaj?” “Jag antar det.” “Har de bytt båt?” “Vet inte, du får fråga dem. Vi äter där klockan 5.”
Gary som hyvlade på en dörr som hade suttit i en karm som satt sig, la ner rubanken och tittade ut. “Vad blir det? Musselsoppa?”
“Jag antar det.”
Fler ord var inte nödvändiga. Blickarna mellan dem båda med åratal av ickeverbal kommunikation sa på ett ögonblick “vi får se hur det går så det inte går som det gick då”
Då var 1999 och musslorna hade fått i sig giftalger. /berätta om giftalgernaincidenten/
/Andra namn: Tyrone, (Clark), (Gary), (Veyron)/