Det var dags för den årliga turen till ön. Alla gubbarna var redan där antagligen. Eller så var de inte. Man kunde inte säkert veta.
Ännu inte där var Clark och Gary.
Clark var beredd med en spann öl av okänt ursprung. Det var bara båtturen som var kvar. Båtturen och spannen. Och förtöjningen. Och avståndet bryggan-båt.
Clark hade förberett sig för ölturen sedan igår och var nu i det stadium att han inte tyckte sig ha problem att balansera på en bryggstolpe med 10 liter öl i en spann; men samtidigt oroade sig över avståndet till båten. Som de flesta öbor hade han en aversion mot vatten, om inte annat för att det blev så ogenomsiktligt när man badade i det.
Brodern Gary, lika förberedd som Clark på ännu en dag i de rosa elefanternas land, stod svajande och tittade misstänksamt på vattnet på bägge sidor av den fyra brädor smala bryggan. Rent tekniskt fanns där bryggstolpar att säkra sig vid medelst en stadig hand men komplexiteten i en sådan apparat gäckade honom.
Med vid bryggan var också sommargästen Malte. Han skulle meta, eller lägga nät, eller dörja, eller fånga musslor eller vad han nu gjorde hela dagarna på sjön i sin eka. Malte var lika nykter som Clark och Gary var onyktra. Han såg nyfiket på Clark. En brygggstolpe, en Clark, en spann med öl, en båt och en förtöjning att lika binda ihop som att snubbla på. Det hela kunde bli en intressant fiskehistoria till vintern.
Clark stod vid den förtöjda båten. Han vägde (gungade ostadigt) sin tid och tog ett steg ut när han ansåg passande. Ett ögonblick såg det illa ut men en halv sekund senare träffade foten fördäck med ett kraftigt och stabilt dunk.
Den normala rutinen att landa med en fot, sedan en till, balansera båt och kropp, sätta ifrån sig bagage, ta tag i vindrutan, kliva över, ta med sig bagaget över rutan och sätta ner det alldeles vid kappet i en och samma flytande under åren inövade rörelse, bröts av ljudet av bristande trä någonstans.
Tiden - Reparationer fördäck: 1-0.
Visuellt kom Clark därpå med ben och armar åt olika väderstreck. Resten av paketet gick efter med huvudet först i sittbrunnen. Malte, sommargäst som han var, var inte van vid ombordklivning medelst hjulning och reste sig upp för att kontrollera eller i värsta fall ringa ortopeden.
“Hur gick det”?” frågade han grannbåten där Clark, i bästa fall, låg blåslagen på botten. Dunk. Skrap. Stön. Skrap. Dunk. Strax efter dök Clark upp med spannen i näven och en gungig blick. Malte tittade storägt på hinken. “Hur…?” “V…vaddå?” sluddrade Clark tillbaka. Han var tydligen inte helt säker på frågans ursprung; den var antagligen från han-som-stod-där-bredvid. “Spannen? Hur räddade du spannen?” Clark tänkte ett ögonblick och såg sedan den bräddfyllda spannen som han kände igen. Den skulle till ön. Malte försökte igen: “Hur klarade du spannen? efter att ha ramlat så?” Clark var inte säker på situationen. “Har jag ramlat?”
Clark lokaliserade fören på båten och tog de tre stegen som krävdes för att sätta ner spannen vid kappet där den skulle stå stadigt för vidare färd. Han gjorde loss fören. Sedan manipulerade han maskin som valde att starta ögonblickligen. Slutligen aktertampar loss.
Om Malte hade intresserat sig för sina grannars fortsatta färd hade han kanske sett att länspumpens utkast inte längre pekade ut ur båten. Det gjorde han inte. Och ingen annan heller. Länspumpen satt rätt på vevaxeln vilket har den fördelen att den alltid går. Så också nu. Eftersom både insug och utkast mynnade i samma sittbrunn så gjorde det egentligen inget för sjödugligheten mer än att eventuell olja i kölsvinet nu dessutom låg på durken och gjorde det halt.
På en klinkbyggd träeka med kapp och enpetare som brödernas båt är det inte ovanligt att montera länspumpen rätt på vevaxeln. Från den drar man en tjock slang som mynnar ut någonstans bak, utanför skrovet. Också inte helt ovanlligt är att det som en gång var en snygg konstruktion med marinbrons och av Lloyd godkända slangar har blivit ersatt av tvättlina och den slangen som hittades bakom båtskjulet när det revs. I Clarks och Garys fall hade änden någon gång valt att vända sig och spruta det vatten den precis sugit upp ur kölsvinet ner tillbaka igen.
Backväxel i. Fendrarna gjorde vad de var gjorda för att göra. Friläge och motorn ner i varv. Växel framåt och stäven mot ön och vännerna.
Något störde. Någon verkade ropa Clarks namn. Varför det? En snabb vridning på huvudet visade Gary på bryggan. Hur kom han dit? Han skulle ju vara i båten. Jaha. Rodret dikt styrbord till kontrakurs. Lagom sträcka på växel. Noll gas och motorn ner i varv. Backväxel. Bedömmer avståndet. Gas på revers.
Det här är en sådan situation med många många parametrar som fart, båtens massa, skrovets form, propellerns storlek och varv, vinden och otaligt annat som skiljer männen från sommargästerna men också de nyktra från de mindre nyktra; eller som i detta fallet de som är plakat. Clark visste hur onykter Gary var så han gick fram för att hjälpa honom ombord; en hjälpande hand över vindrutan kunde vara trevligt.
Här skiljer sig Clarks och Maltes version. Enligt Clark var det enda som hände att Gary trampade sönder fördäck när han klev ombord” medan Maltes innehöll mer färg.
“Jag förstår var en del av skavankerna på deras båt kommer från.
Clark upptäckte plötsligt sin bror som stod på bryggan. Han vände om och gick fram i båten. Eftersom han stävade mot bryggnocken och ingen annan båt brydde jag mig inte om att göra något; de har ju dessutom varit ute med den tusentals gånger, om än sällan så äggfulla som denna. Gary stod nog kvar på bryggnocken mer på grund av sin rädsla för vatten än av balans. Så när båten med lite mer fart än nödvändigt satte stäven mot bryggpelaren och skakade om tog Gary ett stort ‘balans’-steg rätt ut och över huyvudet på Clark ner i sittbrunn.
Eftersom jag inte gick riktigt klart i skolan vågar jag vara så frikostig med fysiken att jag säger att han hängde i luften en sekund.
Han trampade antagligen på relingen för det hördes varken duns eller brak och det hela gungade dämpande.
Gary var nu vid rodret så han backade ut. De försvann mot ön med Gary bak och Clark ostadigt hållandes i vindrutan. Jag såg Gary böjde sig ner och satte en spann vid sina fötter på rätt köl igen.”
Framme vid ön låg redan ett par båtan förtöjda. Gary siktade på en ledig plats, tajmade och kastade draggen överbord. Clark klev iland och förtöjde.
¿Hur fortsätter det? Fortsätter det? Annars - lägg till en rundare avslutning, vad det nu är.