Några idéer.
det börjar med fullt med folk som arbetar. trångt. kanske viktlöst. någonting övergivet med konstiga mokagrunker. halvsmutsigt som det varit övergivet ett tag.
ingen har hjälm men alla har den inom armlängds avstånd eller hängande på ryggen. en som behöver flytta en hjälm ber ägaren till hjälmen flytta den för ingen flyttar någon annans hjälm. det är såå viktigt att alla vet var den är hela tiden. alla hjälmar har nummer, namn och många har en liten kråka på som personlig tush.
en snubbe typ soldat/sjöman viskar något i en ansvarigs öra (vi kallar honom senare för doktorn eller dr). ansvarig är ansvarig för de som undersöker vad det nu är de är i. ett rum, ett hus, en byggnad. korridorer och fackverk finns där. inte viktlöst men man förstår at hjälm är viktigt. att de som undersöker har en säkerhetsprocedur att följa jämt.
ansvarig ”dr” stelnar till. tänker ett ögonblick. pekar på en och säger ”du. kom.” han går sedan med raska steg någonstans precis efter budbringaren. de har bråttom och han väntar inte på att personen han petade på skall hinna med utan litar helt och hållet på det. de tränger sig mellan och förbi. en viss oro sprids. vid något hörn eller hål stoppar han budbringaren och tittar in i hålet eller hörnet och repeterar till en annan ”du. kom” väntar inte pǻ resultat. de är nu 4 som rör sig fort i korridoren. jajustdet – han har såklart slagit upp en liten flagga på huvudet som betyder att han är dr på utryckning. som blåljus änna. det lugnar de andra. all 4 går in i en litet rum som är mycket renare och ser ut att vara modernt och i bruk. 2 till sjömän hänger med. 6 i det lilla rummet. en del har 3 stolar och knappar. annars är där handtag, skärmar och oigenkännbara saker för en som inte är van att vara i viktlöst tillstånd. någon sätter sig vid knapparna. metalliska klonk. ”varning viktlöshet” lyder en röst, pilotens? men alla håller sig fast redan och det lilla konstiga rummet är plötsligt ett rymdskepp som släpper förtöjningen och glider iväg under brådska. där finns ingen tröghetsdämpare så folk håller sig fast. piloten säger ”2o sekunder rakt nu. knäpp fast er” och 2 sjömän tar sig fram till bredvid piloten och tomma stolar. 3 kvar spänner sig fast i raka britsar som kan rotera kring 1 axel, trångt, där finns några britsar kvar att spänna fast sig i. om piloten sitter framåt är britsaxlarna lodräta och så man kan vrida britsarna så man ligger mot dem vid acceleration och retardation.
medan de spänner fast sig säger piloten ”hon spricker”. paus ”alla fast?” en konfirmation från alla följer för alla anser sig fastspända så de inte slungas runt i skeppet vid pilotens girar. han vänder rymdskeppet om och man ser hur en sfär med fackverk och lite annat spricker upp och luft sprutar ut. inga människor följer dock med luftströmmen.
piloten ser två nödställda, bland alla andra som är där, som finns på utsidan i ställning. han styr kosan dit. samtidigt berättar han sin observation genom radion och får konfirmation på att han handlar rätt.
litet rymdskepp, typiskt en manipulator något händer någonstans och folk flyter kring i och utanför det fackverk de forskar på. folk med skadad utrustning, eva-utrustning. det handlar om sekunder och piloten kör fram till två som driver i rymden. dr sätter sig vid liten luftsluss som står i 45 gr vinkel. man ser endast det runda öppningen, axelbred. luftslussen är liten så bara 1 människa får plats i den. viktlöst i manipulatorn. medan han sätter sig i position vid den syns hur mekaniken arbetar, två dörrar som är inre luckan glider isär och en livlös kropp är där. ingen tid att förlora. en kvinna är det. han tar tag i henne, sticker in armarna i röret och tar tag i grepp på hennes axlar, och drar henne och sig själv mot en avsats. en sjöman är beredd och hjälper till att få ner henne och dr mot durken igen. klämmer sig fast med henne och ger henne ett djupt andetag. hon vaknar slutet av det. han är inte sentimental utan ser efter nästa som någon har dragit ur slussen. en kvinna ligger livlös mot ett skott, nedhållen av någon som kanske påbörjar återupplivning. utan att kolla om den han precis upplivat är fastspänd utan litar på sjömannen invid gör sitt jobb glider han till nästa patient tvärs över skeppet. 3-5m kanske. andra sidan slussen. innan han hinner andas in luft i henne slår hon upp ögonen. han frågar piloten om där är fler så akuta. svaret är nej, 0 skadade. dr suckar och halvgråter och kramar om närmsta som om han vill pussa henne och hon kramas tillbaka. där finns ingen suck stor nog för att sucka ut all spänning
rymdskepp
forskning
nervös tjej kan inte låta bli att trycka och klämma på saker. viktlöst? hon skall vänta på något eller övervaka någonting tråkigt som en lampa. professor förklarar att de sitter i ett stycke rymdskepp som har en bomb-last. och att bomblasten inte är en abomb som hon kanske tror utan att abomben som kanske finns ombord bara är för att starta den riktiga bomben. ”en bomb för att spränga solar” ödesmättat . vem kan vara så neslig? en människa eller en helt annan ras?
dr känner kanske den som byggt det stora rymdskeppet, bomben.
Dr Allteid stod framåtböjd och studerade en maskin han inte kunde förstå nyttan av när han kände en klapp på axeln. En man i uniform och stressat ansiktsuttryck presenterade sig ”Dr Allteid. Jag är Chief Bondon. Yttre skrovet har börjat spricka. Vi lämnar ögonblickligen.” Han vände sig och gick med raska steg mot en dörr; förväntade sig att Dr Allteid skulle följa med. På ryggen hängde en hjälm märkt 12 och ”Chief C. Bondon”, det var den lätta typen av hjälm som alla bar runt på.