Hon såg inte rätt klädd ut. Vet inte vad det var. Självsäker gång, dyra brillor, fin handväska; men nej.
Jag brydde mig inte - hon var på väg förbi cafét jag satt - bara ännu en av de miljoner man aldrig träffar i en stad.
Som från ingenstans kom en mager kille med tunt hår. Jag hoppades att det inte var lurendrejeri eller ficktjuveri eller vadsomhelst som gjorde att jag skulle vara tvungen att agera. Jag ville ha en kopp med kaffe; inget mer.
Han ställde sig framför henne, slog ihop händerna över munnen som i förvåning eller för att utrycka förundran och beundran på samma gång. “Nämen. Så kan du inte ha det!” Pipig röst. Feminina rörelser. Typiskt gay. Stereotypiskt gay.
Han hade på en sekund lyckats stoppa kvinnan och fånga hennes uppmärksamhet. “Det är fel! Du måste justera rätt.” Han gick tittade runt henne och skannade ryggen utan att gå runt henne. Så greppade han hennes arm. “Du har för fina armar för att dölja dem!” Han puttade snabbt upp ärmarna till att visa mer. “Vi låter lite av tatueringen synas. Det blir lite spännande.”
Kvinnan, runt 30, såg förvånad ut. Hon var inte van vid att folk kom fram och pratade…
“Skaka på huvudet - lossa håret lite.”
…eller rörde vid henne. En anonym stad… Hon skakade lite på huvudet.
“Bra. Fint hår.” Han tog ett steg tillbaka. “Gör så här” Han drog i halskragen på sin t-shirt.
…och i anonyma städer rör man inte varandra. Hon drog i halskragen på sin klänning. Visade mer av bröstet. Brösten.
Han ställde sig med armarna ut och tittade uppmanande på henne. Hon log lite och sträckte ut armarna. Den urbana isen verkade bruten.
En blick mot marken, skorna, nederdelen av benen, luft, ljus, intryck och mannen satte sig på huk. Drog i klänningsbotten för att räta ut tyget. Ett snabbt steg runt, justerade tyget kring höfterna. Puttade på axlarna. Justerade bakifrån ner tyget över brösten och magen. Rätade ut botten igen. Ett steg tillbaka. Synade. Ett par snabba steg runt, det var inte första gången han jobbade med tyg. Synade henne uppifrån och ner. “Putta ut väskan på armen.” Han fastnade i en pose med händer och fingrar som förgrund till en tavla han skapat.
“Snyggt. Mycket bättre. Snyggt.”
Hon förberedde sig att säga något.
“Lite mindre rött och mer orange i läppstiftet nästa gång. Glöm inte förstärka här och här.” Han illustrerade i sitt eget ansikte.
“Bra!” Så gick han förbi henne och vidare.
Med lite eftersläpning, som om hon först nu reagerade, såg hon efter honom. Ryckte till som om hon kom på något och kontrollerade att väskan var fylld, örhängena på plats och klockan fanns kvar. Log för sig själv och de som strömmade runtomkring. Sken och gick vidare.
En fördel med socialt handikapp är att man träffar folk man aldrig annars träffar.
EOF