På ett tåg mellan Blomstermåla och Joräng satt det en gång fyra ungdomar. De skulle till Joräng för att lyssna på en spelning med favorit-underground-bandet The Läbbers som hade en spelning i en lada utan tak.
Ungdomarna bodde i Blomstermåla och var till stor del, tre av fyra, arbetslösa med vad som dit tillhör av monetära tillgångar. Dock hade de i en månads tid sparat och gnetat, burit ut reklam, skurit ner på rökningen och varit snälla mot Föräldrarna. En hade rånat sin lillebror och en hade pantat burkar.
De satt runt ett bord och spelade poker. Man satsade prillor. Det var inga höga bud för ont om snus var det gott om. Inklusive de prillor som låg på bordet uppgick snus-mängden till tre dosor. På fyra ungdomar blir det en kort. Ett cigarett-paket fanns också men det var hemligt och gömt längst ner i en sovsäck; endast för nödfall.
Hur som helst började de samarbeta två och två. De som hade färgat håret rött var det ena laget och de som hade färgat håret svart den andra. De kallade varandra för “rödtonkarna” och “svartebassingarna” och diverse andra tillmälen.
I höjd med Köpingsby var det dags för konduktören att göra sitt inträde. “Biljetten” sa han. “Jaha. Tack.” Klipp, klipp. “Varsågod. Tackar.” Klipp, klipp. “Varsågod. Biljetten. Mm. Ja, där låg den och tryckte. I sju år. Jaha. Nä, honom har jag inte träffat. Nähä. Varsågod. Tack.” När han kom till bordet med de fyra ungdomarna satt det bara två där. Dessa två, tidigare kallade svarte-bassingarna räckte över sina biljetter och upplyste konduktören att de skulle till The Läbbers i Joräng samt att det skulle bli jordens råös där. Så om han ville se Joräng någon gång skulle han gå dit innan konserten för efteråt skulle det inte finnas mycket kvar. Konduktören tackade för upplysningen och påpekade att det fanns en papperskorg under bordet.
Konsert. Konsert! Bira, bira, bira. Skrik och gap. Den här låten är bra. Den som säger att sex är det skönaste som finns har inte varit riktigt kissinödig. Ååååh, det är har jag väntat på länge. Fröken, en stor hitåt tack. Det var jämt. Yeah, yeah, yeah. Ojojoj, det var bra. Såg du att.. Hörde du att.. Det piper i öronen. Fortfarande. Öh hörru vakna. Ooh mitt hufvud. Hysch. Haru en tagg? Snusen slut också? Finns det fimpar? Finns det juice?
På eftermiddagen, sådär framåt fyra, kan man säga att läget var mer stabilt igen. Då frågade den ena svarte-bassingen var de andra hade varit när konduktören gjorde visit. Den ene svartebassingen förklarade att de hade varit på toaletten. Båda två. Samtidigt. När bu-ropen hade lagt sig förklarade de att när konduktören knackade på dörren svarade bara den ene och skickade ut en biljett. Konduktören blev nöjd och gick vidare.