Ynglingen hälsades med höjda glas när han kom in på puben. “Där kommer den förlorade sonen!”, “Ölen är slut, taskigt för dig.”, “Var har du varit?” och “Kommer du redan?” haglade genom luften. Bengt tog det med ro. Visst var han sen men vad gör det om hundra år? Han satte sig ner och sträckte upp handen, det betydde “Fröken bordsbetjäning, jag vill ha en stöl tack. Var vänlig och kom över med den.” Ölen kom och en första skål utbringades. “För tåget.” sa Bengt. “För tåget?” undrade de andra. “Det såklart” sa en, “han har åkt tåg hit och det var som vanligt försenat.” “Jag fattar inte varför du åker tåg.” sa en annan, “Det finns inget roligt med att åka tåg, man sitter bara och tittar rakt fram. Eller rakt bak om man sitter åt andra hållet.” Skratt. En som ändå hade druckit slut sitt glas och satt och sträckte upp handen äskade tystnad, “Låt nu senkomlingen berätta sin historia!”. Bordet tystnade och vände sig till Bengt.
“På tåget hit satt jag bredvid två hårdrockare, ni vet sådana där typer med svarta läderjackor där det står “Heavy metal rules the world”. Nitar och ringar i örat hade de också. Pratade högt, drack folköl och satt med skorna i sätet. Mittemot mig satt det en söt flicka som jag försökte komma i slang med; helt omöjligt. Hon svarade snällt på tilltal men satt sedan och tittade ut genom fönstret.” “Spexig flicka.” sa en. “En utmaning.” sa en annan.
“Däremot var de två hårdrockarna mer talföra, de snackade vitt och brett om allt möjligt. Allt mellan himmel och jord, alla rockband, alla hårdrocksband ,alla heavy-metal-band, slitna jeans och vem som hade flest hål i kalsongerna.” “Imponerande.” sa en vid bordet. “Jag har tre hål i mina kalsonger.” sa en annan, “plus gylfen.”. Bengt fortsatte “Så småningom berättade de för mig att de skulle klara sig undan konduktören. Först bad de mig gissa och jag gissade att de skulle hänga på utsidan av vagnen. “Fel” sa hårdrockarna. Jag gissade att de skulle gömma sig i en väska. “Fel” sa hårdrockarna. Gömma sig på toaletten då? “Det bränns” sa de och berättade “Vi går in båda två på toaletten och när konduktören knackar på skickar vi ut en biljett, smart va.” “Jättesmart” sa jag. “Har ni kommit på det själv eller läst det i en bok?” “Va?” sa hårdrockarna. “Det var inget.” sa jag. Flickan tittade fortfarande ut genom fönstret, det var tydligen något intressant därute.” “Intressant flicka.” sa en öldrickande ungdom. “Vilken färg hade hon på håret, ögonen?” sa en annan. “Lyckades de läderklädda ungdomarna i sitt illvilliga uppsåt?” frågade en som hitintills hade suttit tyst.
“Precis då kom konduktören in genom dörren i andra änden av vagnen, så jag sa något om trollen men var tvungen att precisera mig genom att peka på konduktören. Rockarna bytte en hastig blick och gav sig av. Konduktören gick genom resenärerna och kom så småningom fram till mig. “Biljetten.” Jag räckte honom mina tillstånd att begagna både vagn och säte. Han klippte inalles tre gånger och räckte tillbaka biljetterna. Flickan mittemot letade febrilt genom sin väska. Hon var mycket stressad. Hon tittade olyckligt upp på konduktören. Han å sin sida förstod att det här skulle komma att ta tid och fortsatte med andra sidan av korridoren. Flickan fortsatte leta. Jag försökte muntra upp stämningen med att fråga “Har du glömt biljetten?”. Om blickar kunde döda..” “Dog du?” frågade en som hade slut på öl. “Jag skojade bara, hon tittade upp på mig och sa ‘Ja’”, letade lite till och sa “Jag är rädd för det.”. Som den gentleman jag är så erbjöd jag henne min biljett. Hon tackade nej, men log litegrann.
Konduktören kom tillbaka och frågade “Nå?”. Flickan sa att hon hade letat och letat men antagligen glömt biljetten på hallbordet. Hon såg inte glad ut. “Det var inte bra.” sa konduktören. “Leta lite till.” fortsatte han. Hon sa “Det är nog ingen idé men..” hon fortsatte leta.” “Hittade hon den?” frågade en som hade räckt upp handen ett tag.
“Jag tyckte att det var dags för riddaren att rycka in så jag sa till konduktören och flickan “Ursäkta mig ett ögonblick.” och reste mig upp. Jag gick bakåt genom vagnen. Allas uppmärksamhet var riktad mot flickan och konduktören, här skulle bli något att berätta när man kom hem tycktes alla ögon säga. Jag gick till närmsta toa och kollade nyckelhålet. Det lyste rött. Jag knackade på. En biljett stacks ut. Jag tog den och gick tillbaka. “Här.” sa jag till flickan och räckte över biljetten. Hon tittade tomt på mig; på biljetten; och räckte den till herr konduktör. Han klippte den och räckte tillbaka den. Gled sedan vidare mot nya världar och nya biljetter. Nu var det mycket enklare att prata med flicke-barnet. Hon blev riktigt talför. Så det är därför jag kom för sent.” “För att hon var talför? nä bättre kan du.” sa en av öl-drickarna. “Att prata med en sådan där fönster-tittande sak är inte tillräckligt skäl för att komma för sent.” sa en annan. “Nänä, du måste ha ett bättre skäl.” sa en tredje.
Bengt tittade runt bordet och förklarade, som för små barn “Hon bjöd mig hem på te.” “Jaha.” sa en. “Säg det då.” sa en annan. “Så skål för tåget då.” sa en tredje och fjärde unisont. “För tåget.” sa Bengt.