Ett av tant Grusoms barnbarn kallades för Syster Yster och det var inte helt oförskyllt. I en tid när barnen satt inne och spelade TV-spel pallade hon frukt och lärde sig om livet. Hon visste till exempel att plommonträden har de svagaste grenarna. Och att gubben i krökens hund inte bits om man står still.
En dag när Syster Yster var ensam hemma ville hon baka chokladbollar vilket hon också gjorde. Det blev en hel plåt med hyggligt runda bruna klumpar med kokosflingor. Det var lite lustigt att det blev en hel plåt när receptet också påstod det; ungefär hälften av degen brukar försvinna mellan bunken och plåten.
När familjen kom hem stod plåten framme för att reta smaklökarna under middagen. Syster Yster som vanligtvis kunde prata omkull ett matsalsbord var aningens tystare än vanligt. Det blev faktiskt bara en tillsägelse för syskonbråk och där var inte ens Syster Yster inblandad utan det var en av bröderna. Dagens favoritträtoämne var hur många fler chokladbollar än de andra alla kunde äta.
Middagen tog slut och Syster Yster gick att hämta plåten med chokladbollar. Framför allt bröderna förberedde sina pensionatsarmar. Då ringde det på dörren.
Syster Yster pratade ett tag med besökarna och slamrade sedan innan hon kom tillbaka med en nöjd min.
“Vem var det?” frågade mamman.
“Flickscouter som tiggde saker till en basar.”
“Vad trevligt. Har vi något att ge dem?”
“Redan gjort. De fick chokladbollarna.”
“VA?” sa bordet unisont.
En av bröderna var snabbast “Du är ju helt dum i hövvet! det var ju vår efterrätt!”
Mamman gav barnen det onda ögat att hålla tyst och vände sig till Syster Yster “Du kan ju inte ge bort dem! Vi har ju suttit hela middagen och pratat om hur gott det skulle bli till efterrätt. Tänk på din familj!”
Syster Yster rykte på axlarna. “Det är ju det jag gör.”
“Hämta tillbaka dem!” sa en av bröderna.
“Nehej. Man kan inte ta tillbaka saker man har gett bort.”
“Detta skall du få för!” sa den andre av bröderna.
Onda ögat utdelades av mamman igen. Hon tog ett djupt andetag och bestämde sig. “Då gör jag det” sa mamman “jag hämtar några till oss.”
Och det gjorde mamman. Hon gick ut och ikapp flickscouterna. Hon trampade på en hel liten hög av de sociala regler som finns och önskade tillbaka chokladbollarna. Inte alla - det fick räcka med en per familjemedlem. Det var pinsamt nog.
Pinsamt var också att inte ha något att ta dem i så hon fick hålla upp sina händer som en skål. Vuxna människor har inte smält choklad på händerna.
Väl tillbaka delade hon ut en till varje och varje bror fick en omedelbar uppmaning att inte äta innan alla hade fått.
Vid V:et i “varsågoda” försvann chokladbollarna till bröderna medan mamman tog upp sin och doftade på den.
“Den luktar konstigt!”
Bröderna var mer direkta: “VA! BLƒ!” De spottade ut. “Det här skall du få för!” Syster Yster hade inte rört sin chokladboll.
Mamman: “Den luktar konstigt. Har du något i?”
“Pepparmyntolja. Jag tyckte det skulle vara gott med mintsmak i chokladen. Men det var det inte.”
Mamman tog en bit, en liten, och grimascherade. “Det här kan du inte bjuda på.”
“Nehej. Det är ju därför jag gav bort dem.”
“Du kan ju inte ge bort dem!” han mamman utbrista innan hon såg sina chokladsmälta händer och suckade.