-Städa! hördes modern ropa.
Liksom alla andra gånger hon hade ropat det ignorerade han helt uppmaningen.
Han tittade på bokhyllan där böcker och serietidningar stod huller om buller med bilar, stenar och lådor. På väggen hängde det en tavla full med samlarbilder. Inte gamla fina, utan nya tuggummibilder i vaxat slafsigt papper. De såg inte ut att sitta uppe i ordning men de gjorde de, mycket strikt ordning. De var bland de viktigaste för hans ordning i rummet. De var själva stommen allt annat byggde på. Den trasiga bandspelaren, den radiostyrda bilen som hade fungerat i minst 10 minuter. Barnvagnshjulen som han skulle bygga en lådracer av så fort han hittade en lämplig styraxel. Hjulen låg under sängen. Under sängen låg också en Frankenstein-mask med säkerhetsnålar iträdda på precis rätt sätt. Golvet var helt rent. Det var också viktigt. Annars fanns det inte en ledig horisontell yta ovan golvhöjd. Böcker, tidningar, bilar, däck, intorkade penslar, penslar utan borst, stenar, plastgubbar, pennor, ett kugghjul, fler bilar, en almanacka från förrförra året, dekaler, trasiga soft-dice, en backspegel, en trasig elmotor från en tvättmaskin och flera från leksaker under åren, kataloger och en och annan gammal näsduk. Det fanns mer saker flytande i rummet. Fast de flesta sakerna flöt inte, de hade sin plats. Fast det såg inte ut så.
Hon hade försökt tvinga honom att städa så länge han kunde minnas. Eller inte så länge han kunde minnas, för han visste precis när han skaffade sig sin nuvarande ordning. För ordning var det. Det var lite över ett år sedan. Vilket underbart år.
-Städa! Annars får du ingen mat! hördes det igen.
Varför skulle han bry sig? Hon skulle inte fatta någonting. Dessutom skulle hon bara bli rädd och förbjuda honom. Det ville han inte. Det var hans grej, hans hemlighet. Ingen annan på hela jorden visste om det. Det räckte med att flytta boken med piprensaren mellan sidan 56 och 57 till skrivbordet och lägga den mitt emellan pennstället och det tunna blyerts-strecket. Den var tvungen att ligga mitt emellan för annars var det ingen större idé att slänga miniräknaren rätt hårt i dörren. Ungefär i mitten. Vid jacket som hade uppstått av alla de gånger han hade gjort detsamma.
Pojken gick ner till modern och satte sig vid bordet. Det var spagetti, hans älsklingsrätt. Han åt med stor frenesi och tittade inte upp från tallriken. Inte ens när han svarade på de vanliga frågorna; hur det hade varit i skolan idag, om han hade lärt sig något, om det hade hänt något roligt och den alltid återkommande frågan, när hon omedvetet ändrade rösten lite och spände axlarna. Han visste precis när hon skulle fråga. Det skulle räcka att hon puttade fram huvudet som hon alltid gjorde . Hon visste inte om det själv.
Han trodde han hade klarat det, han brukade klara den vita lögnen, men idag var det en liten sak som gjorde att han inte kunde tacka för maten och sen springa upp på sitt rum som han brukade. Vid den snabba vändningen efter tacket men innan han hann till trappan upp till rummet såg modern vad hon inte fick se.
-Vad har du gjort på kinden?
-Ingenting kom svaret blixtsnabbt, jag ramlade på gymnastiken. Det var en lätt darrning på rösten eftersom han aldrig hade lärt sig ljuga för sin mor. En mycket lätt darrning. Men en mor hör sådant, helst eftersom hon visste hur han hade fått såret. Det var ett litet skrubbsår, precis sådant som alla ungar får någon gång ibland när de ramlar, men detta såret hade ett ursprung endast besläktat med att ramla. Knuffa. Kanske med krokben också. Och detta vet en mor.
-Var det ..
Mer hörde han inte. Det vanliga följde. Han kunde svara på frågorna utan att lyssna på dem. Det var alltid samma frågor. Vem, hur många, visste rektorn om detta, lärarna, fanns det ingen som såg och till sist om hon skulle ringa någon. Först förnekade han allt, det gjorde han alltid, men sen berättade han. Han ville inte att hon skulle ringa någon, varken lärare eller föräldrar. Det blev bara värre då.
När utfrågningen var färdig och tårarna nära flydde pojken upp i sitt rum. Det brukade han göra. Denna gången gjorde han allt annat han också brukade göra. Han flyttade boken med piprensaren mellan sidan 56 och 57 till skrivbordet. Där lade han den mitt emellan pennstället och det tunna blyertsstrecket. Sen tog han upp miniräknaren och slängde den i dörren. En titt ut genom fönstret för att se att inte någon spion tittade in och avslöjade honom.
Pojken drog ut skrivbordstolen, kröp in och drog in stolen efter sig. Det såg inte möjligt ut att både han och stolen skulle få plats samtidigt.
Det var det inte heller.
Pojken var på ett helt annat ställe. Det går inte att beräkna avståndet dit i mil, inte heller i ljusår. Ändå var han helt nära. Han var bara i ett annat universum.
Varje saks plats i rummet gav en ordning som gjorde det möjligt för detta dimensionshål att uppstå. Varje rubbning av föremål i rummet påverkade dimensionshålet. Det var tydligen bättre i detta universum än i vår värld eftersom pojken ofta tog sig dit. Och där stannade han i många timmar. Tydligen ett bra ställe att fly undan tråkigheter.
Denna dagen var som alla andra om det inte hade varit för att modern hade blivit extra orolig. Det hade byggt upp sig i flera veckor nu och det måste finnas en gräns. Hennes son kunde inte gå runt och vara hackkyckling jämt. Hon måste tala med honom.
Först några kakor på ett fat bara, och lite saft. Sen skulle de tala ut. upp till hans rum gick hon, och fann honom inte där. I och för sig inte ovanligt, han brukade vara borta flera timmar och sen vägra tala om var han hade befunnit sig.
Rummet såg som vanligt ut som ett bombnedslag och hon tänkte grannen skulle svimma av skräck om hon hade sett. Själv hade hon med all säkerhet svimmat av skräck om hon hade sett under skrivbordet, men det gjorde hon inte, hon hade aldrig gjort det och varför skulle hon? Hon satte ner kakfatet på skrivbordet. Det gjorde hon tydligen lite väl hastigt för lite saft skvalpade ut på en bok. Hon tog upp den för att torka av den och då föll en piprensare ut. Bokmärke tänkte hon, dessutom ett väldigt dåligt bokmärke. Hon vek ett hundöra på sidan 56 för att han senare skulle få ett finare bokmärke. Piprensaren slängdes i papperskorgen som redan var överfull. Först lade hon tillbaka boken på skrivbordet men kom sen på att hon lika gärna kunde ta ner boken för att sätta dit bokmärket direkt.
Det var dumt att flytta boken och ännu dummare att slänga piprensaren, för om hon hade tittat under skrivbordet nu hade hon inte svimmat. Det såg helt normalt ut.
Hon tänkte att han antagligen skulle dyka upp om några timmar, men det gjorde han inte.