Askerön
Jag, min kusin Stephane och våra dykutrustningar lämnade kajen kl 1215 i vår Dixie 27 vid namn Puffin. Solen påbjöd shorts och inget annat. Strax kände vi att vi var tvungna att leka så Stephane iklädde sig en sele och kopplade på spinnakerfallet. Sedan justerade vi höjden så han kunde springa fram och tillbaka på skrovsidan till hans, min och alla mötande båtars stora förtjusning. Ännu gladare blev vi dock när han bestämde sig för att springa över till läsidan eftersom båtens lutning gjorde att han försvann ner i vattnet. Alltså måste vi bada. Ett rep bakom båten och dyk i längst fram; simma fort in till båten igen för att få tag på repet och gör om det hela. Låter enkelt och hade varit det också om inte mina favorit-kalsonger hade bestämt sig för att gå sönder.
Lysekil
Framåt 7-tiden anlöpte vi Lysekil. Vi letade upp Anders, Joakim och deras blå båt som skulle segla med oss i ett par dagar. För natten fick vi ligga utanpå en beige snipa med mer dricka än äta ombord.
Vi tömde färskvattentanken, skurade ur den och la i lite kol och fyllde den igen med färskt vatten. Sedan fungerade inte pumpen ordentligt. En liten elektrisk pump som var ny för i år eftersom den gamla hade gått sönder. Vattnet kom i klumpar och ibland inte alls. Efter ett tag stabiliserade det sig till en liten liten stråle. Det tog en evighet att fylla en kastrull.
Anders, Joakim, Stephane och jag gick på kvällen på pub och svepte ett par kalla. När man har druckit lite är man tvungen att bada och eftersom vi alla är dykare bestämde vi oss för att snorkla. Invånarna i den beige snipan uttryckte sin förvåning när vi försvann ner i båten för att hämta snorkelutrustning: “Skall ni bada? Nu?”. Vi svarade att vi hade lampor.
Natten var helt lugn förutom att en kräktes och en ramlade i med sitt enda par byxor och sin enda tröja; den beige snipan alltså. Då var klockan 5 på morgonen. Dessutom fördrev jag någon timme med att prata med snipans invånare eftersom jag ändå inte kunde somna.
Både Stephane, Stiff kallad, och jag har svårt att komma upp på morgonen men snipan hade det ännu värre. När den första äntligen lösade sig upp, den enda kvinnliga ombordvarande, hade hon med sig en cola. “Gott” sa jag “med cola till frukost.” Hon tittade på mig och sa tillrättavisande: “Bacardi-cola.”
De två båtarna: Anders blå och min röda seglade mot Trillingarna där vi skulle dyka. Vi hittade ingen ankringsplats och fortsatte till Tån där vi dök och räddade två krabbor från ett sjunket nät. Jag kan berätta att det är inte enkelt att befria en krabba som har 6 rörliga ben och två klor som nyper allt som finns i närheten.
Dessutom hittade vi en dragg och blev mycket besvikna när vi tappade draggen där vi hittade den.
På vägen till Tån körde vi förbi en död säls uppsvällda kropp. Den luktade illa. Eller som en fiskare uttryckte det: “En död säl är en bra säl.”
Tån
Vi bjöd på en liten uppvisning med att inte få fast draggen och grannbåten, med endast damer, tyckte vi var så usla att de erbjöd sig att hjälpa oss. Stolta män, som vi var, nekade vi och la en aktertamp framför deras båt så de inte kunde komma ut.
Mot kvällningen kom en fiskebåt intuffande. Illa, skulle den ligga här och trängas med oss? Det visade sig vara Wilmo med en besättning av bekanta till mig. Trevligt. Ännu trevligare var att de hade kompressor så vi slapp gå in till Lysekil igen. Stiff, Anders och jag apparatdök medan fisken Joakim fridök ner till 14 m för att hälsa på oss. Sedan seglade Anders och Joakim söderut och hem igen.
På båten är de viktigaste pappren jag har sjökorten. De näst viktigaste är en bok som heter Kusthav och handlar om livet i havet och de tredje viktigaste är en bok som heter Ryggradslösa djur. I min iver att sprida kunskap hade jag lånat ut Kusthav och Ryggradslösa djur till Joakim och dessa seglade han nu söderut med. Jag skulle vara ute i två veckor till utan böckerna. Är man dum får man lida.
På vägen in till Smögen blev vi omseglade av en Banner 28 R. Svisch sa det. Det är priset man får betala för att ha en rymlig båt med mycket bekvämligheter ombord. Det är det värt.
Smögen
Senare på dagen la vi till vid Sjösportgårdens brygga och hälsade på Olivier som är med och driver detsamma. Dessutom lånade vi hans säckkärra för att köra flaskorna på. Vi fyllde hos Christer och fick 250 bar och ett par O-ringar. Trevligt. Också trevligt var det att duscha och tvaga sig.
Sötvattenspumpen bestämde sig plötsligt för att pumpa normalt igen så istället pajade köket; en O-ring hade glidit ur sitt spår. Vi har, för dykutrustningen, många O-ringar i reserv men köpte för säkerhets skull några till i Fjällbacka (nästa dag). Rostat bröd fick jag dock inte.
På spatsertur över bryggan hälsade vi på en viss beige snipa som hade lyckats flytta sig från Lysekil. Det hade bara tagit två dagar. Men som de sa: “Det är semester.” Fortfarande mer dricka än äta ombord.
Nästa dag drog vi till Guleskär vid Soteskären. Guleskär och grannön, som vi kallar Bananen, är fågelskydd typ A vilket gör att vi fick dyka vid dem. Soteskären är helt förbjudna. Det är svårt att lägga till vid Guleskär med vi lyckades trots att vind och ström drog åt varsitt håll.
Stiff hittade ny cord i en låda och bytte ut de gamla cord-handtagen till de aktre stuvarna mot nya. Han hade retat sig på dem sedan vi hade startat och var nu mycket lycklig.
På väg till Guleskär, för motor p.g.a. den svaga vinden, stannade vi vid en trä-Drake med en man sittande på akterdäck ivrigt dragande i startsnöret till snurran. Vi frågade om de behövde hjälp och de ville ha bogsering till Fjällbacka. Jag tittade på båten, som nämt en Drake, och på mannen med snurran och sa: “Testa att segla.”
Bakom oss såg vi att de hissade segel.
Efter dyket fortsatte vi norrut för motor eftersom det började bli sent och vinden gav oss fart under 2 knop. Vi är vana att gå denna sträckan för motor, vi har gjort det förut men då för utombordare som låter mycket och är lika törstig som en amerikansk motor innan oljekrisen. Snurran var dessutom en jänkare innan oljekrisen.
Snurran blev dekaltrimmad just på denna sträckan förra gången eftersom den är lång och tråkig. En blixt på ena sidan och en fisk-gjuse på den andra. I Puffin har vi en inombordare och slipper dekaltrimma.
Det började bli mörkt och vi känner inte så många ställen i Fjällbackafjorden så vi la oss vid Trinisla tillsammans med alla andra båtar. Trots att vi kom så sent fanns det plats.
En berguv satt på berget mittemot och kraxade-väste och en liten unge var sur för att hon inte kunde se ugglan bättre. Mamman förklarade att det inte bara är att gå upp och skaka vinge med den och säga hej. Ungen blev inte gladare för det.
En berguv är en stor uggla, 70 cm lång och med 170 cm spännvidd. Den uppehåller sig alltid i närheten av vatten. Så nu vet du det.
Trinisla
På morgonen när vi precis hade gått upp säger mannen på grannbåten: “Titta, där kommer hela Veckorevyn.” Han tittade på båten som hade legat längst in och nu var på väg ut fylld med unga flickor i baddräkt och inget annat. Hans fru stod lite bakom och tittade på sin man. Stiff och jag fixade frukost och hörde inte den följande diskussionen.
Själva diskuterade vi hur vi hade kunnat missa den båten. Otroligt.
Morön
Efter Fjällbacka fortsatte vi norrut via Morön till Strömstad som har en snäckskalslagun där Stiff och jag hade kapplöpning under vattnet efter avslutat dyk. Det gick mycket långsamt att springa under vatten tills jag hittade en framåtvinklad ställning som utnyttjade ryggen som spoiler och hade som enda nackdel att huvudet gick ner i botten efter ett tag. Vi boxades också där jag vann eftersom jag slet av Stiffs cyklop och fick ett övertag därför.
Dyket gick genom tydliga temperaturskikt så jag låg och simmade ett tag med ena handen i varmt vatten och den andra handen i kallt. Stiff, i våtdräkt, låg strax ovanför mig i det varma vattnet. Vi låg på en tio meters djup och när vi hade kommit så långt ut att vi inte så botten sjönk vi ner. Då uppenbarade sig en bergvägg framför oss som vi inte hade sett förut p.g.a. språngskiktet. Maffigt. Den väggen ignorerade vi och simmade åt vänster istället.
Jag lyckades dela ett sillstim på mitten med mina bubblor. Det lilla stimmet försökte komma till sina kamrater ute i det fria men vågade inte passera bubblorna. Alltså höll jag andan tills jag blev blå.
Lygnhuvudet
En liten ö med rullsten som har samlat på sig allt från olja till en europall. Framför oss låg en 9-metersbåt där kvinnorna ombord tittade på TV. Antennen var en vanlig bordsantenn som de hade fäst, tillfälligt, på bomkapellet. Det finns många sätt att få med sig sin kvinna på segeltur.
Strömstad
Privatradioantennen kopplades in och lina fästes i styrbord vantspridare av Stiff som hissades upp i masten. Han fick en kamera av grannbåten och plåtade densamma från masten.
Fyllde luft och vatten. Hälsade på en väninna i turist-informationen. Köpte mat, solglasögon, norska pengar, norska sjökort och betalade hamnavgift. I Strömstad har de en ny metod att ta in hamnavgiften på för att hålla den nere. Man går själv och betalar i hamnkontoret. Om man inte betalar i hamnkontoret kostar det extra. Alltså går det ändå runt någon och samlar in pengar. Är det någon som har tänkt överhuvudtaget? Hamnkontoret stänger kl 18. Vad händer om man kommer senare? blir det dyrare då?
Jag har hört att man kan se längre ner i vattnet med Polaroid-glasögon och prövade och prövade med mina nya men fann ingen skillnad. Glasögonen tog bort reflexerna men dämpade ljuset så mycket att man inte såg längre ner ändå. Fungerar kanske i Västindien men inte här. Skygglappar och skalmar som går runt öronen är dock bra.
I Strömstad köpte vi sjökort och norska pengar. Att köpa kort var roligt man bestämde hur långt man skulle hinna och vart man skulle. Det var som att titta på semesterbilder fast tvärtom; man hade fortfarande hela rullen kvar att fotografera.
När vi hade bunkrat, fixat det sista på båten och stuvat den sista prylen inför skuttet till Norge kunde jag äntligen slappna av. Då först upptäckte jag hur spänd jag hade varit. Jag hade tydligen oroat mig för att skutta. Skönt man inte är skeppare på Västindien. För sådana har det nog varit många sömnlösa nätter.
Nästa dag seglade vi till vad vi trodde var Bleksundholmen och skrämde iväg två nakenbadare. Där var det kallt att dyka. Mycket kallt. Mitt sista dyk utan handskar. Stackars Stiff som bara har våtdräkt på hela kroppen. Han är tuff.
Sedan seglade vi till Ekholmen (N) och la oss där för natten.
Ekholmen, vid Sandöy
Första natten i Norge. Det firade vi med Whisky och Beatles på autorevers.
Nästa dag hade vinden vridit till SO. Slör i 6 m/s och regn. Sikten var nedsatt så jag förde nogrannt bestick. En vanlig kontroll av kurs och position gick till så här: Först lång tvekan innan jag gick in i ruffen. Väl inne han jag lyfta passaren och kanske sätta tillbaka den innan jag var tvungen att gå ut igen och ha en osoufagus-reflux över styrbord reling. Sedan satt jag och pustade ut innan jag kunde gå in och arbeta med besticket som normalt. Stephane uppmuntrade mig med att vi i alla fall körde från refluxen med 6 knop. Det hade nämligen blåst upp.
Mitt tillstånd, jag tyckte mycket synd om mig själv, och min osäkerhet på norska vatten gjorde att vi länsade in redan i Sandefjord.
Det dåliga vädret gjorde att vi endast såg Norge som en grå dimma. Vi fick alltså lita på mitt bestick så jag räknade ner och sa till Stiff att styra 000. Efter ett tag skulle vi enligt mina beräkningar vara mitt inne bland brytande rev eller i mynningen till Sandefjorden. Vi var inte bland brytande rev och efter ett tag blev det gråa skuggor runt oss och vi var inne i fjorden. Skönt.
Sandefjord
En trevlig stad med en mycket trevlig turistinformation; dock har den ett fel: den ligger inte på vägen mellan Sverige och Stavern, staden alltså, i och för sig turisinformationen också. Det finns två gästhamnar, en i hotellets ägo och en annan. Vi valde enligt uppgift fel som valde hotellets. 100 norska kronor med fri WC, el och vatten. Det luktade dock trekammarbrunn och den nybyggda längre in i hamnen skulle vara finare. Skillnaden i avstånd från centrum är ringa. Vad den andra gästhamen kostar vet jag inte.
Nu skall jag berätta om den trevliga turistinformationen. Först fick vi ringa till Sverige i 2 minuter och 16 sekunder, jag tog tiden, för endast 10 kr. Sedan hjälpte hon oss att leta reda på dykluft i Gula Sidorna. Ringde gjorde hon också och fick bekräftat att det var öppet. Allt detta är kanske inte så mycket men när hon förstod att vi inte skulle orka släpa på 17+4+17+4 kg = 42 kg flaskor och luft i över en kilometer sa hon att vi kunde åka med henne. Alltså: Damen i turistinformationens dotter, på väg till cirkus, kom med deras Mercedes och lastade in Stiff, mig och våra flaskor. Efter att dottern och hennes väninna hade blivit avsläppta vid en bil för vidare befordran till cirkusen åkte vi till dykaffären; eller skjulet där den lokala dykklubben fyller sina flaskor. Möjligen var det en enkel affär samtidigt.
Det skulle ta trekvart att fylla flaskorna och den tiden hade inte fru turistinformation tid att vänta så hon körde oss till närmsta pölsebod så vi kunde få pölse med lompe. Väl tillbaka i båten och mätta och nöjda kom dykbutikens bil ner med våra flaskor. Det kostade 30 kr per flaska att fylla till skillnad från 50 kr i Sverige; plus servicen att få ner flaskorna till båten.
Innan vi lämnade fru turistinfo slängde jag in tjugo spänn i bilen på ett ställe hon inte skulle komma åt innan vi hade kommit utom räckhåll. Det var det minsta vi kunde göra för all den servicen. Vi erbjöds gratisbiljett till cirkusen också.
Toan på hotellet var en sådan där stor kakelklädd hall med 9 st. toabås på rad. Jag attackerade en och Stiff en annan. Efter ett tag dundrade det till och jag påpekade för Stiff att det var en ordentlig laddning han hade lagt av. Stiff skrattade. Plötsligt dundrade det till igen och jag fällde en till rolig kommentar. Stiff skrattade. Så hörde jag någon som tvättade händer. Sedan en bomb igen. Bra krut i Stiff och det påpekade jag. Strax efter var jag färdig och lämnade mitt bås till fördel för handfatet. Gubben som tvättade händer tittade på mig. När Stephane kom ut och vi var ensamma berömde jag hans braxar. “Det var inte jag.” svarade han. Om det inte var Stiff och inte var jag som hade fisit förstod jag varför gubben som tvättade händer tittade så på mig.
På kvällen var jag mycket nära att sumpa skorstenshuven ner i det äckliga vattnet i gästhamnen. I sista ögonblicket lyckades jag lobba upp den på brygga. Puh. Nästa dag hälsade vi på fru turist, gick på valmuseum och köpte valkött för 144 kr per kilo.
Norrmän är stolta över sin valfångartradition och Sandefjord som var Norges valfångarcentrum ännu stoltare. Enligt fru turist fanns det bara tre valfångarmuseum i världen och Sandefjords var det finaste. På min påpekan om Vestlandet och att jag, helt felaktigt, hade sett valmuseum där var svaret: “Vestlandet. Där vet de inte hur man fångar val.” Så det så.
På valfångstmuseet berättade de också att de fångade säl. Slog ihjäl den med ispik och flådde den sedan. Det var lite bilder och för att illustrera var det en uppstoppad sälunge med stora ögon bredvid. I andra länder hade man haft den sälungen för att visa hur hemskt det är att pika säl men i Norge har man den för upplysningssyfte. Ingen sentimentalitet för stora, vackra ögon här inte.
Nästa dag när vi rekade dykplats gick ett larm och jag var tvungen att stänga av motorn. Eftersom vi var inne i en vik kunde vi slänga i bägge draggarna och inspektera motorn utan att det krängde och gungade. Kylvattenreservoaren var tom. För övrigt hittade jag inga fel och inga läckor. Hällde i nytt vatten och provkörde. Den läckte men tillräckligt långsamt för att vi skulle kunna manöverera i hamn i alla fall.
Vi gav upp dykningen och jag lagade till valköttet. Det uppför sig ungefär som nötkött men biten vi fick; kan enligt uppgift variera; smakade tran. Synd på den fina såsen som var mycket god.
Sedan gick vi till Stavern och seglade in i hamn i svart natt.
Stavern
Vi seglade in i hamnen och la till under tystnad och segel för att inte förstöra stämningen. Jag hyschade till och med draggen så inte kättingen skulle skramla för mycket. Snygg tilläggning med ett varv runt egen axel och draggen i och reducerade segel. Plötsligt startar en bandspelare på hög volym in båt intill. Så mycket för den stämningen.
Ett par kalla öl utomhus i shorts och T-shirt återställde stämningen. Efter ett tag kom en medelålders man med ölmage och begynnande flint in. Han hade med sig en gitarr och plonkade lite spårlöst på den. Snart frågade någon om han kunde spela. Mannen reste på sig, tog sin öl och bytte bord där han satt och spelade lite grann tills de andra tröttnade och gick. Snart var det någon annan som frågade om han kunde spela. Ungefär samma visa igen. Det kan dessutom tilläggas att han inte spelade särskilt bra. Herr Guran döpte vi honom till.
Det var betaldusch och -toa. En krona kostade det att öppna dörren och fem för tre minuter dusch. Men det finns knep för sådant också. Vi hittade en skylt där det stod “To close door turn knob right (left)”. Är det en helgarderning eller?
Nästa dag försökte vi lägga till för att dyka vid Svennerflaten kummel med det gick inte så vi gick vidare till Oskjær där vi fick ett mycket trevligt dyk. Djupt och länge. När jag släppte i draggen rann den ut från båten och rakt ner. Den la sig så småningom på 20 m djup. Lite väl djupt för en 35-meters lina men vi åt innan vi stack ner så vi kände att båten låg bra. Vi låg alltså med förförtöjning också.
Motorns kylvatten fortsätter att läcka. Inte bra.
Larvik
Efter Oskjær seglade vi till Larvik där man kunde fylla luft. Även i Larvik finns det två marinor och vi valde, efter inspektion, den östra och bästa. Efter förtöjning hälsade vi på vår granne, en Mamba där mannen hade kappseglat Dixie 27 så han kände väl till båten. Värmlänning och trevlig var han också. Och en gammal Stortriss-ägare. 900 någonting i seglet.
Vårt huvudsakliga mål med Larvik var att fylla luft så nästa dag letade vi upp dykcentret i Larvik. Därinne var det full rulle med avslutad kurs och en dykledare, senare kallad Biffen, som precis kommit tillbaka från Oslo och vad vi förstod var ägaren som jobbade hårt för att hålla igen plånboken och skrämma bort kunderna. Där fanns också en lång, smal och rödhårig yngling som utbildade sig till divemaster. Han betalade av en del av kursen genom att slava för chefen. Ynglingen fick namnet Bananen. Han körde oss fram och tillbaka till båten för att hämta våra flaskor och han fyllde dem från en av svenska försvarets gamla kompressorer.
Vi undrade om det fanns dykutfärder eftersom vädret talade för detta skulle bli den sista dykbara dagen i Norge. Eftersom det endast var två intressenter, Stiff och jag, skulle utfärden bli mycket dyr med deras båt som drog 100 l bensin i timmen. Vi avböjde om det inte skulle komma in fler dykare.
I Puffin attackerade jag motorn. Någonstans måste det vara en läcka så jag kände efter fukt och det fann jag på ett filter. Filtret var dock helt och tätt så jag spårade vidare från den funna platsen och träffade snart på ett stort hål i en slang. Yes, yes, yes! Eftersom en båthandel låg knappt 50 steg från Puffin gick vi dit och spanade in ett par meter vulktape. Tillbaka till båten, rengöra och lägga dubbelt lager tape av olika typ och ett lager med kevlar för slitstyrka. Återfyllning av kylvatten och testkörning. Allt OK.
Hamnen var sådär men ingen kom och krävde betalning så vi låg gratis. Det är inte dumt.
Nu skulle det dykas; det blåste en svag SV och solen strålade. Vi spanade in ett ställe med bra djup och gick för motor dit. Det var inget bra ställe, dyningarna drog svall och att förtöja skulle vara farligt. Efter konsultation av sjökortet fann vi att vi kunde ligga i en liten lagun bredvid Stavern och simma och bära utrustningen till dykplatsen så vi drog runt till lagunen. In till lagunen håller man till styrbord. Inne i lagunen var det lugnt och fint. En lång brygga och bajjamajja.
Meningen var att vi skulle först simma en bit och sedan vandra en bit med utrustningen. Det såg väldigt långt ut så här i verkligheten. Vi mätte på kortet och fann det vara närmare en kilometer. Illa. Men om vi simmade åt ett annat håll kunde vi dyka. Det var ett långt ytsim och efter vänligt påpekande från Stiff att han hade våtdräkt och inte hade lust att frysa innan han dök lämnade vi den idén också. Tillbaka till sjökortet.
Strax norr om Stavern fanns det en liten ö vi kanske skulle kunna dyka vid. Vi prövade och fann en marulk och fina krabbklor.
Stavern
Eftersom detta antagligen skulle bli den sista kvällen i Norge enligt väderleksrapporten drog vi in i Stavern och parkerade strategiskt 4 m från discot. Man ligger nämligen gratis i lagunen och billigt är bra. Bredvid oss låg en 10-meters hoj med ynglingar ombord som emellanåt sjöng något i stil med Alilalolilalalo varpå alla i båten började skratta. Efterforskningar gjorde gällande att det var någon norsk disco-dame som sjöng detta föga elokventa stycke.
På kvällen gick vi in på discoteket och Stiff som aldrig har legitimation på sig blev stoppad av ena vakten men den andra sa att det var OK. Juste. Senare meddelade han att det var flera våningar och disco på övervåningen etc. Trevligt. Faktiskt den trevligaste vakten jag har träffat på.
Inne på haket träffade vi Biffen som satt med en flicka under var arm och verkade ha riktigt trevligt. Biffen presenterade oss för två svenskar som hade varit ute och dykt. Skit att vi inte visste det för då hade vi kunnat hänga med. De hade varit nere på 49 m på jakt efter ett vrak. Lite väl djupt för min smak. Dom satt vi och pratade med länge. Dessutom ett mindre givande samtal med en norrman som emellanåt pekade rätt ut i rymden och sa: “Ser du gökorna” varpå han började skratta. Vi brast i skratt också. En annan norrman tyckte att de två bästa sakerna Sverige hade producerat var ABBA och filmen Leif. “Varför filmen Leif?” frågade jag och han sa att det var så rolig att höra svenskar svära. Då sa jag med eftertryck: “Fy fan, djävlar i helvete!” och min interlokutör brast i skratt. Svårare än så är det inte att vara rolig. Vid stängningsdags gick vi och la oss eftersom vi skulle upp tidigt nästa dag.
Nästa dag blåste det sydligt så vi skulle få halvvind hem. På väg ut mot havet återupptäckte vi ett 10-meters hopptorn så vi gled upp mot vinden och ankrade. Sedan simmade vi in till hopptornet och dök från 10-metarn. Stiff gjorde en och en halv volt från 5-metarn också innan vi simmade tillbaka till båten och gled iväg mot havet. Så om ni någon gång kommer till Stavern och hör talas om de galna svenskarna som kom dit och dök från 100 meter kan ni säga att det inte alls var 100 meter, endast 10. Så det så.
I vår eviga jakt på luft hittade vi ett telefonnummer i Stavern om dykutfärder. Har de luft tro? så man slipper åka ända in till Larvik som inte var särskilt trevligt även om Biffen var rolig. Tretton kronor diesel köpte vi också. Vi hade säkert använt mer kylvatten än diesel i Norge.
På väg hem var jag nära att få osoufagusreflux men jag klarade mig ända hem. Mina kalsonger hade tagit slut så jag tog fram segelmakarlådan och sydde ihop kalsongerna som hade gått sönder första dagen.
Något stopp i rörledningarna gjorde att vi inte kunde tömma holding-tanken heller. Jättebra.
Holding-tanken är den som lagrar skiten innan man pumpar ut den i havet. Ingen skit i naturhamnarna alltså. Endast papper och bajs i havet. Naturvänligt men tråkigt att meka. Motorn verkade dock hålla tätt.
Strömstad
På kvällen vi kom fram träffade jag väninnan igen som undrade om vi hängde med på pub. Vi sa att vi inte visste riktigt och somnade efter middagen. Tuffa grabbar.
Stiff upptäckte att det var en vecka sedan vi var här sist och med hjälp av en spritpenna omvandlades 1/8 på hamnavgiftskvittot till 7/8. Jag är av den åsikten att om man nyttjar en tjänst skall man betala för den; så jag gjorde det för sporten. Och vi vann.
Fyllde luft och drog till Vattenholmen där vi dök. Vi gick rätt ner på en drop-off som gick djupare när vi följde den åt väster. Draggen hängde rakt ner för stupet och drog ut båten med sin tyngd. Jag la på lite stenar för att göra draggen tyngre.
På botten, lite djupare, låg det ett gammalt batteri och ett hjul och ett ankare. Alldeles riktigt: ett ankare! Gammalt och rostigt men ändå ett ankare. Efteråt har jag berättat för icke-dykare att vi hittade ett ankare. “Var det helt/gammalt/rostigt?” frågar de då och tittar frågande på mig när jag berättar att det är sönderrostat. “Vad skall du med det till?”
Nåja, Stiff och jag blev glada i alla fall. Eftersom det ändå var dags att vända tog jag ankaret i handen och simmade hem med det. Tungt. Dessutom tippar man åt sidan och det kan vara lite jobbigt i torrdräkt.
Vi bestämde oss för att dyka här nästa dag också och la ner ankaret i främre ankarbrunnen där det kunde rinna rostvatten i fred.
Koster
På natten låg vi vid Tjälleskären med sidan mot berget. Det var så brant att Stiff fick klättra upp m.h.a. ett rep som hängde ner från en av moringarna. Där låg vi fint. Det låg flera båtar där men man kan inte gå till varandra helt obehindrat eftersom det är uppdelat på flera öar. En dinge är guld.
Toan var det stora problemet. Vad var det för idé med en toa ombord när man inte kunde använda den? Med dykutrustning och en slang blåste jag in luft i anus på Puffin. Det kom ut en del men stoppet satt kvar.
Till nästa dag bestämde vi oss för att inte berätta att vi hade hittat ett ankare för dykaffären i Strömstad eftersom vi ville ha hjulet och det eventuella vraket i fred. De fyller bra med luft i Strömstad; 200 kalla bar.
Vi hade Puffin som motorbåt ett par dagar, med dykkläderna till tork i riggen vilket var lite jobbigt eftersom järngenuans stånkande låter mer än prasslet av tell-tales mot seglet. Men vad gör man inte för dykning?
Tillbaka vid Vattenholmen träffade vi tre andra dykare som tipsade oss om att det fanns en grabb på Nordkoster som fyller luft. Vad bra, då skulle vi slippa gå hela biten tillbaka till Strömstad. De sa också att de hade hittat ett batteri och ett hjul. O sjutton sa vi. När de hade dragit iväg och vi ätit våra ägg och bacon manufakturerade Stiff en markeringsboj. Så när vi kom fram till hjulet krokade han fast bojen som flöt upp till ytan och vi simmade vidare på jakt efter vraket som vi aldrig hittade. Hjulet hämtade vi med båten så vi slapp släpa på det under vattnet.
Hjulet döpte vi om till ratt förresten. Det är nämligen trevligare att hitta en ratt än ett hjul. If you can’t beat them, join them.
Vi gick tillbaka till Tjälleskären men kunde inte ligga som vi låg dagen innan eftersom en Maxi 95 med dinge och surfbräda hade bokat den.
Jag satte på mig strumpor för första gången på hela sommaren!
Mekade toa på morgonen eftersom det inte gick att tömma holdingtanken. Vi pluggade igen skrovgenomförningen och skruvade isär utloppskranen. Medan det långsamt rann gojs ur hålet i utloppskranen satt jag och pillade med en bit ståltråd. Ingen reaktion förutom en liten metallflaga som såg dagens ljus. 300 liter luft blåste vi in i anus.
Nästa dag gick vi till Nordkoster och hämtade luft. Mindre luft än Strömstad och inte billigare. I Strömstad beror det i och för sig antagligen på vem som fyller. Där såg vi också en skraltig fiskebåt, omgjord till privatbåt, från Schweiz. Lång bit hit. Hur gör de den första biten?
Eftersom det hade blivit sent bestämde vi oss för att dyka vid Brattskär vilket vi också gjorde. När jag slängde dragg såg jag hur den bara försvann ner i djupet. Inte så långt som Oskjær men tillräckligt djupt för att ankarlinan skulle ta slut innan Stiff kunde hoppa iland. Så jag drog på motorn och lyckades dra fram draggen den sista metern.
Nere i vattnet såg vi en jättelik hummer. För att inte överdriva kan jag i alla fall säga att den var världens största. Vi mätte och fann att en klo var 18 cm! och en hummer har två! I min iver att hitta fler världens största attackerade jag en brännmanet som var gigantisk ända tills jag mätte den. Klockan var inte mer än drygt 30 cm men den lyckades ändå bränna mig på näsan. Hur fixade den det när jag hade cyklop på mig? För övrigt var det tjockt med simkrabbor, strandkrabbor och krabbtaskor. Det sista kunde man lista ut från ytan eftersom det var fullt med bojar till tinor.
Gick tillbaka till Tjälleskären där vi fann Maxi 95:an på samma plats. De berättade att de hade legat där hela dagen och slöat och vi berättade att vi hade haft en jäktig dag och gått hela vägen till Nordkoster och tillbaka, för motor.
Nästa dag gick vi till Strömstad, fortfarande för motor, och bunkrade luft och mat. Sedan seglade (fem och en halv knop) vi till Bergylteskär och dök på en dropoff. (En lodrät vägg under vattnet.) Vi hör oss alltid för på dykcentret och hos andra dykare vilka ställen som är bra. Alla sa Bergylteskär det första de sa. Där skulle det vara fint. Det var OK. Helst om man hade varit Sjöuggla eller dykt tekniskt så man hade kunnat komma ner till botten.(Sjöugglan är en ROV (En fjärrstyrd obemannad ubåt) och teknisk dykning är dykning med gasblandningar i stället för luft.) 90 m har Sjöugglan varit på. Vi låg på 27 och såg hur bergväggen försvann i djupet. Det var inte helt lätt att ankra.
Sedan seglade vi söderut.
Lygnhuvudet
När vi avgick från Bergylteskär fungerade inte loggen men eftersom jag hade utrustningen på mig var det bara att slänga sig i. Jag slog en halvvolt för att landa på flaskan, trodde jag. Jag hade inte apparaten (andningsutrustningen) på mig och gjorde ett ordentligt ryggplask. Inte bara skönt. Tre sekunder tog det sedan att borsta rent skovelhjulet.
För övrigt händelselös segling till Lygnhuvudet där vi låg för natten. I Havstenssund blev vi omkörda två gånger av en 45-fots norsk motorbåt. Först körde de om oss. Sedan tankade de så vi gled förbi. Sedan körde de om oss igen. Observera att de körde och vi gled. I norra inloppet till Havstenssund var det rösen. Ett av dessa såg ut som en häst. Trevligt.
Lygnhuvudet är det första stället vi har legat ensamma på natten. Det märks att det är eftersäsong. Annars har det alltid varit någon annan som kommit och stört. För det mesta vi själva eftersom vi seglar till sent. Orsaken till att vi låg vid Lygnhuvudet igen var just det, att vi seglade sent. Det hade blivit mörkt och vi kände inte för att leta nattplats i mörkret.
Nästa dag drog vi inom Grebbestad för att bunkra diesel, luft och mat. Vi lade till utanför en restaurang så för effektens skull seglade vi in. Dieseln var på kort så vi sket i det. För luft hänvisades vi till Tanumstrand. Grebbestad är inget ställe man går för att köpa reservdelar till båten. Däremot finns det många restauranger här. Och en Stortriss Mk I som saknade både kick och akterstag.
Ett par distansminuter innan Grebbestad skulle vi höjda genom ett trångt sund. Om det fanns plats att slå, fanns det inte mycket mer. En motorbåt låg på andra sidan sundet och snurrade. Min gissning efteråt är att han inte var säker på att han kunde gå genom sundet som var utmärkt som led i sjökortet. Tokar finns överallt.
När vi gick in i sundet bestämde han sig för att gå in också. Det fanns alltså inte längre någon chans att slå men det gick bra för vi klarade höjda genom. Efteråt kom jag på att vi skulle ha blåst 5 korta i mistluren för att stoppa honom eller i alla fall fått honom att reagera. Vi kunde ha blåst tapto eller vilken kombination som helst av långa och korta, han hade ändå inte förstått.
En distansminut från Grebbestad mötte vi en öppen eka med en stånk i. Den gjorde 2-3 knop. Från den slängde sig en grabb i under stora tjut och lät sig släpas efter i denna svindlande hastighet. Trevligare folk än token i sundet.
Det är svårt, jag vet. Har man aldrig seglat vet man inte hur beroende och styrd man är av vinden inomskärs. Så jag kan förstå hans mindre vettiga beteende men när det hände var jag mest arg.
Från Grebbestad gick vi inomskärs och seglade in i Tanumstrand. Eftersom vi inte såg någon skylt om dykaffär bestämde vi oss för att fylla luft i Fjällbacka, där vi ändå skulle in och tanka, istället. Så vi seglade vidare.
I Fjällbacka passade vi på att köpa lite O-ringar. Ibland undrar jag om jag har dem som reservdelar eller som samlarobjekt. I byn, på dykaffären, stod det: “Stängt p.g.a. säsongens slut. Vi hänvisar till vår affär i Tanumstrand.” Fy fan djävlar i helvete. Det var två mindre glada dykare som seglade vidare till Trinisla för att meka båt och invänta nästa dag.
Trinisla
Vid Trinisla låg det endast en båt, en liten trä-Koster med böjd masttopp. Inte trimmat böjd eller “med böj” utan böjd. Så som aluminiummaster har en stor metallbit i toppen som tittar bakåt. Så var denna trätoppen böjd. Den ensamseglades av en kvinna som var förtjust i rosa. Jag trodde inte rosa och träbåt passade ihop, men det gick bra. Lite senare kom en 8-meters segelbåt in med karl, fru och två ungar. Det är den första motor-båts-människan jag sett förandes en segelbåt. Hela han utstrålade motorbåt. Sättet han talade på och sättet han gick på. Allt. Dessutom hade han nog fått en ny loggbok eftersom han förkunnade för sin båt att han skulle “ner och skriva logg”. Det var tyst ett tag men sedan skrek han till dottern och frågade vad barometern stod på. “105 mm” kom svaret tillbaka. Det tyckte både Stiff och jag var skoj men inte pappa motor-segel-båt.
Vi satt på berget och tittade på berguv och pratade om håbrand som ensamseglaren hade sett för ett par år sedan. Sedan mat och sedan meka toa.
Jag har undrat över vad det är som träbåtsägare har gemensamt. Förutom att de alltid försöker krocka med varandra på havet för att kunna berömma varandras båtar har det alltid något att tala om. Två helt okända kan börja snacka på en sekund och avsluta timmar senare. Nu vet jag. Hur man tätar läckor.
Vi hade gått och funderat på toan några dagar och kommit fram till att vi kunde pröva att trycksätta holdingtanken. Alltså skruvade vi loss avluftningsslangen till tanken varpå en stank spred sig i båten. Den bubblade i slangen också. Det visade sig att skrov-genomförningen för avluftningen var helt tät så den åkte i vinägerbad. Emellanåt när man tömde toan, holken alltså, kom allt man hade pumpat ut i holdingtanken tillbaka i skålen. Mycket otrevligt. Det var ju inte så konstigt att det hände när avluftningen var tät; varje gång vi tömde toan ökade vi trycket i holdingtanken.
Vi skruvade isär en andningsregulator och kopplade tryckluft till holdingtanken. Det bubblade och väste men ingenting hände. Flera gånger gjorde vi detta men inget hände. Jo något måste ha hänt för plötsligt gick det att öppna kulventilen så vi kunde pumpa ur holdingtanken. Och det gjorde vi. Trots att vi låg i naturhamn. Det var ju på natten.
För att fira åt vi popcorn, chips och choklad i nämd ordning. Sedan snorklade vi. Det var nämligen massor med mareld. Klockan 0220 var sista gången jag tittade på klockan.
På morgonen gick vi iväg och nakensnorklade. Det såg 3 m djupt ut men var 5 m. Klart vatten alltså. Vi passade också på att tvaga oss. Stiff dök till 8 m utan fenor. Sedan drog vi till Smögen.
Vi gick genom Sotenkanalen för att den är så vacker. Stiff blåste två långa och två korta för broöppning. Det gick bra. Jag brände vid baconen. Det gick också bra. Att bränna vid alltså.
På väg in i Hasselösund kom en folka vid namn Nike in med spinnaker. De gick förbi oss men var tvungna att ta ner blåsan i sundet. Efter Hasselösund träffade vi på den norska 45-fots motorbåten igen. Hon och han satt på flybridge och styrde flera meter över vattenytan. Numera var vi tjenis med dem och vi hejade.
I Sjösportgårdens del av hamnen har någon kommit på att placera ett stort skär som många går på varje år. Stiff och jag satt och sov och hade smällt om inte Jan och Olivier hade visslat och vinkat. Puh. Det var bara att bita ihop när gliringarna kom. Bunkrade luft och mat. Bra med luft, 250 kalla bar. Såg den Schweiziska fiskebåten igen. De hade tydligen hemmahamn i Danmark.
I Smögen ringde jag hem och fick reda på att jag skulle kontakta ett företag för att gå på anställningsintervju. Slut på semestern alltså.
Vi hade tänkt att dyka vid Likskär men motorn gick sönder precis under ön. Det ordnade sig. Stiff hissade segel och jag gick ner och tätade nytt hål i kylningen. Efter ett varv runt Likskär var jag färdig och kom upp ur ruffen. Vi var tillbaka på samma plats som om inget hade hänt. Förtöjde mot berget och hoppade i.
Enligt uppgift skulle det gå en spricka från nästan ytan till 18 meter någonstans. Sprickan skulle ha stenar som man kunde simma under. Alltså nästan som ett rör från 18 m till ytan. Vi simmade under en sten och skulle man fortsätta skulle man vara smal och ha en mycket stryktålig dräkt. En del läckra klippgrottor fanns det.
Hållö
Efter dyket gick vi till Hållö för att ligga där för natten. Det skall vara en så jättefin hamn sägs det. Vilken skithamn säger jag. Ön ör dock fin. Naturhamnen är en lång smal vik med bränning i inloppet. Längst in är det grunt och endast motorbåtar får plats där. Motorbåt = snipa = gamla människor = gå upp tidigt. Alltså skall de båtarna som ligger längst in upp tidigast. Jag förstår inte att denna hamnen kan vara så populär. Vi träffade folkan Nike igen. Så nu har jag legat vid Hamneskär vid Hållö tre gånger; första, enda och sista.
Nästa dag seglade vi till Lysekil och plockade ur givaren till loggen under seglingen. En liten vattenstråle stod det in innan jag fick i proppen. Lite nervöst är det allt att göra hål i skrovet.
I Lysekil använde vi restluft från förra dyket vilket var bra eftersom vraket inte var tillräckligt intressant för en hel flaska. Annars var det ett OK vrak. En fiskebåt, med hytten längst fram, som låg i 30 graders vinkel. Allt löst var borta men annars var den hel. Tre hål att gå in genom. Alldeles översållad av sjöanemoner. Lätt att hitta, man går till fören av en stor vit motorbåt som har landströmmen strappad till förtöjningslinorna och dunkar rakt ner. Toppen av hytten ligger på snorklingsdjup, drygt 10 m.
På dykcentret träffade vi de svenskarna som hade dykt med Biffen och Bananen så vi snackade lite skit med dem.
Efter fika drog vi hemåt. Vi fick göra en liten rundtur tillbaka till hamnen eftersom vi hade tappat en fender. Tråkigt för upphittarna att inte få behålla godset. Det blåste så mycket och vi var så trötta på Gullholmen halsar att vi bestämde oss för att gå Strömmarna och sedan innanför Orust.
Strömmarna var fina. Omöjliga att segla dock. Vi hälsade på en Dixie 27 och gick med dem ett tag. Den hade lite annorlunda ventiler så vi kände inte igen den med en gång.
Vägen innanför Orust är lång och tråkig men Stiff gör allt för att pigga upp mig. När jag satt på toan gick plötsligt motorn ner i varv så jag gjorde jämfotahopp med kalsongerna runt vristerna ut till sittbrunnen där en flinande Stiff säger att det var han. Han skulle bara testa vinden. Jag undrar jag…
Det hann bli natt innan vi kom fram till Svanesund. Nattnavigering, ingen vind, färja, farled och … motorstopp. Detta var 5:e gången så vi hade vanan inne nu. Det enda nervösa var om det skulle komma en stor båt vilket det tack och lov inte gjorde.
Hemma
Sista vägen in genom Askeröfjorden är oupplyst och vi gick för död räkning. Det var skönt att komma hem efter sista dagens transport. Vi blinkade “Hemta oss” med morsesignaler hem så de skulle komma och hämta oss men ingen såg oss och vi gick hem. Ja, jag vet, jag stavade fel men jag kunde inte “ä” i huvudet.
När jag packade upp hittade jag både rena kalsonger och T-shirtar. Så går det när man har stökigt.
Motorn läckte när vi lämnade den. Men vi visste var. Trodde jag…