Det var i slutet av sommaren 90 som jag och min kusin Stephane skulle ta dykarcertifikat hos Kontiki, Gullholmen. Vi bestämde oss för att segla dit i familjens Stortriss vid namn Mark Twain (efter båtens modell Mark II) och även sova i den den veckan vi skulle ta certifikatet. Orsaken till detta var dubbel: dels var det billigare att sova i båten ,50 kr per natt delat på två kontra 100 kr per person och natt “inomhus”, och dels gjorde vi det hela mer till ett äventyr. Stortrissen är 5,25 m kort och saknar bomtält. Det löste vid med hjälp av en presenning som skulle spännas upp på något sätt. Hur skulle vi lista ut senare, det gick faktiskt bra. Äventyr och äventyr, det är inte så mycket till äventyr men ändå.
Det skall ta fyra timmar att segla till Gullholmen från Lilla Askerön där vi har vårt sommarställe och båten. L:a Askerön ligger ungefär vid Skåpesund, bara fem stenkast närmare Stenungsund. Vi beräknade nio(!) timmar för att vara på säkra sidan. Och för att ha tid att äta glass.
Min mor sa att om jag skulle ta dykarcertifikat skulle det vara över hennes döda kropp. Jag sa skyll dig själv. Men dagarna innan blev hon väldigt hjälpsam och lånade mig en check och ställde upp med mat. Hon har senare lovat att följa med min bror på hans 750-kubikare, och att vindsurfa med min funboard. Ibland säger hon saker hon kommer att ångra senare. Hon nekar förresten till att ha lovat att följa med på motorcykeln.
Dagen innan var Stephane och jag retliga, varför skulle det börja blåsa surf-vind när vi skulle ta certifikatet, det hade ju varit lugnt innan. Dagen innan, eller natten egentligen, blåste det så mycket att vi inte klarade av det längre. Till våra föräldrars, läs mödrars, rynkor la vi att vi slutade packa och uppsköt packningen att okänt antal timmar framåt. Vi satte helt enkelt på oss våtdräkterna och begav oss till stranden. Där mötte vi Stephanes bror Christian på sin custom och grannen Matti på sin Tiga 260. Efter riggning stack vi ut. Det var mörkt. För att synas band jag fast min MagLight-kopia på bommen och undvek att doppa bommen för länge i vattnet. Jag såg inget mer men de andra såg mig på drygt tjugo meters håll. För mig var reaktionssträckan dryga tio meter eftersom jag var den ende med lampa. Så upptäckte vi en av havens skatter som man blir lika glad åt varje år; Mareld! Det var tyvärr inte så mycket mareld att det sken ordentligt i kölvattnet men ibland såg man hur foten blev prickig av ljuspunkter ,och när man hade ramlat av kunde man inte låta bli att plaska ett tag.
Nästa dag skulle vi vara iväg kl 10 var det tänkt, men som vanligt gick klockan lite fortare än beräknat. Kl 12 var vi iväg med allt lastat. Vid besiktning av maten upptäckte jag att vi hade dubbelt så många middagar som vi behövde. Så blir det när både min och Stephanes ömma moder hjälper till.
Vi satte genuan eftersom det alltid är den vi seglar med, Trissen går klart bäst för den. Annars har vi en fock. När vi kom ut på Stigfjorden upptäckte vi att det blåste en hel del. Det blåste så mycket att vi önskade vi hade en mobiltelefon ombord så vi kunde ringa hem och säga att det var surf-vind i Stigfjorden. Det hade vi inte tyvärr så vi fick roa oss själva genom att sikta på de största vågorna. Trissen hoppar inte lika högt som min bräda men vi tjoade för det. Det gick långsamt framåt, för långsamt och det blåste så mycket att båten blev ohanterlig. Vi revade storen och höll ut ett tag, sedan slog vi ut reven i storen men tog ner genuan. Egentligen skulle vi ha satt focken och haft en revad stor, men då hade vi varit tvungna att lägga in den blöta genuan i ruffen och då hade allt blivit vått. Om vi skulle ha varit ute en dag hade vi gjort det, men eftersom vi skulle bo i Mark Twain en vecka ville vi ha den torr. Vi testade en massa olika segelföringar utan att hitta någon bra. Sen testade vi att gå för motor, och senare stöttade vi med segel. Vi stöttade med segel alltså, inte med motor. Det var väl den kombinationen som var bekvämast även om vi vann föga tid på den. Och skulle bensinen ta slut, skulle vi vara i dire straits om något hände.
Vi gick i alla fall för motor och stor i Hästeskärsfjorden. Eller skulle gå, för mitt i dog motorn. Jag hade glömt att kolla bensinen. Det var andra gången den sommaren. Att man aldrig lär sig. Vi drev in mot de mjuka klipporna, som egentligen är jättehårda, medan vi försökte slå. Det blåste så mycket att vi inte kunde stagvända, vinden tog tag i förskeppet och tryckte ner det mot lä även om vi hade fallit av innan och tagit fart för att komma runt vindögat. Efteråt, med vanlig efterklokhet, kom jag på att jag självklart skulle ha fattat att stagvändning var omöjlig efter de första försöken och satsat på att gippa istället. Det gjorde jag inte och vi drev på grund. Trissen sticker bara 70 cm så vi kom helt intill klippan utan att kölen slog i. Det gjorde istället det utanpåliggande trärodret som faktiskt klarade sig. Jag stod midskepps och försökte hålla ifrån medan Stephane satt bak och tankade motorn samtidigt som han försökte hålla ifrån så rodret inte skulle skadas för mycket. Efter ett tag var det fullt, jag frågade honom och han svarade jakande. Jag litade på det, tyvärr skulle det visa sig. Jag förstår att han trodde det var fullt eftersom bensinen skvalpade ut på grund av den höga sjön. Vi kunde inte starta framåt och eftersom det inte fanns backslag på utombordaren var vi tvungna att starta den baklänges, genom att dra startsnöret ut från båten. Inget för svaga ryggar. Vi fick igång den till slut och backade ut med hopp om att det inte fanns några stenar att gå på. En knäckt brytarpinne eller en sned propeller var inte vår dröm. Efter ett tag var vi ute i sundet igen, men nu fattade vi att vinden var stark.
Vi försökte gå rakt ut genom gattet i stället för att gå smygen som vi brukar eftersom vi ville ha så mycket vatten runt oss som möjligt. Det fick vi emellertid ge upp, eftersom vågorna kom rakt mot oss och vi knappt skulle få styrfart ute i öppen sjö, även med motor. Således vände vi och gick nordväst genom smygen i stället. Det var trängre, men betydligt lugnare. Så gled vi ur smygen och fick sjön på oss, men lite från babord och lite skymd av Mollön. Motorn på fullvarv, utom när den sög luft, då vi slängde oss på den och vred ner gasen, och syftpunkter mot land så vi var säkra på att vi rörde oss framåt. På styrbords låring fanns det berg och på babords var det böer som gav ett fint skådespel. Det var endast rakt akterut som det var öppning in till smygen vi kom ifrån. Då dog motorn. Lite svordomar och mycket adrenalin. Jag vände båten så vi seglade för riggen in mot öppningen och kollade tanken. Den var tom. Alltså; medan jag styrde Mark Twain med ena foten på kulten så tankade jag med båda händerna. Efter en liten stund såg jag att jag inte hade en chans att tanka färdigt innan vi skulle gå på, så Stephane fick dra igång snurran medan jag tankade och styrde. Efter att motorn gick igång var det bara att vända och stånka ut igen. Under tankning. Så rann det över och tanken ansågs full. Den här gången var den det också.
När vi passerade Mollösund tänkte vi gå in för att ringa och berätta att vi skulle bli sena. men när vi såg alla master som hade sökt skydd för vinden sket vi i det och gick vidare i stället. Vi hade ju blivit lite sturskare nu också eftersom vi låg i lä bakom Mollön. För att spara på bensin bestämde vi oss för att gå för enbart revad stor. Det fanns ju ändå ingen chans att komma fram i tid. Vi gick i farleden i stället för bakom Mollösund och vidare eftersom jag inte hade seglat bakom förut och ville ha så mycket fritt vatten som möjligt om något skulle hända. Det var inte lika obehagligt att lämna lät bakom Mollön som vi trodde det skulle vara, mest på grund av att vi nu kunde segla halvvind och slapp stöta mot vågorna.
Det skvätte en hel del så ruffluckan hade vi satt på för länge sedan, men alla som har en Stortriss Mark II vet hur dumt den är konstruerad så vi satte inte på den helt eftersom det då inte hade gått att öppna den fort i en nödsituation. Luckan består av två delar och den nedersta delen lät vi vara öppen. Det hade den fördelen att vi kunde lägga sjökortet där, halvt inne, halvt ute, för snabb åtkomst utan att det var i vägen. Däremot hade det den nackdelen att efter ett tag, beroende på ofta vi tittade till kortet, hade halkat snett och skickade allt vatten som kom på kortet och ruffluckan in i ruffen. Jätteroligt, det var den ruffen vi skulle bo i sen.
Så angjorde vi Kråksundsgap. Då förstod vi varför vi hade hört män tala om den med sådan svaj på rösten, som om den var spännande. Vi hade bara seglat den i fint väder innan och då var den ju inte mer spännande än en dagsgammal tårtbit. Nu däremot var det lite liv i vattenkaskaderna som slungades upp. Jag och Stephane hade en kort överläggning om hur vi skulle göra, skulle något gå sönder ex.vis rodret, som hade fått sig en stöt tidigare, skulle vi inte ha en chans att rädda båten. Vi bestämde oss för att lita på att grejerna skulle hålla. Det har de ju alltid gjort. Vi har bara haft masthaveri en gång och roderhaveri en. Och motor som vägrar starta hur många gånger som helst. När vi ligger på halvvind på väg mot gapet ser vi en trettio-fotare kämpa sig ut. Den klarar det efter ett tag och när vi kommer närmare tjoar vi på den andra båten och gestikulerar för att visa hur stora vågor det är. Jag sätter mig ner på relingen och vänder mig om för att se på trettio-fotarn igen. Det enda jag ser är riggen för det har kommit en våg emellan och då först fattar jag hur stora vågorna är. Och lagom till detta har vi kommit till position för att falla av mot Kråksundsgap. Efter jag hade fallit av vände jag mig om och såg ut övar havet utanför. Jag såg inget hav, utan bara en jättelik grön våg torna upp sig bakom mig. Om vi hade haft säkerhetsselar och om jag hade fattat vad jag borde ha gjort, skulle jag ha skickat fram Stephane på fördäck för att få surf. Nu gjorde jag inte det och satt bara och hoppades på Surf genom Kråksundsgap. Den kom tyvärr aldrig.
Resten av färden var en barnlek. Smulare vatten bakom öar och endast en stor båt som trängdes, givetvis där det var som trängst, eftersom alla båtar hade sökt lä i god tid.
Det var heller inget välkomst-hurrande med champagne och torra kläder när vi gled in i Gullholmen gästhamn även om vi var en liten båt. Varför skulle det vara det? Det var bara Stephane och jag som kände oss som hjältar. Vi gled in på en fast plats för att Stephane skulle springa iland och säga att vi hade kommit, en knapp timma försenade. Kursen var en timma försenad. Direkt var det en hamnvakt framme och sa åt oss att flytta. Det fixade jag, med vaktens hjälp, och fick platsen närmast Skottarn.
Vi fick vår bomtältspresenning på plats, eller någorlunda, för vi fick den på plats många gånger under veckan. Resten av veckan dök vi och sjöng Beatles och franska dikter.
Hemseglingen tog halva natten eftersom vinden var svag.
Senare fick vi reda på att våra vantskruvar hade saknat sprintar. Det var tur vi inte visste det då.