Det var jag och Bengt som var ute och gick i vårsolen. Sådär tidigt så solen precis värmer och duvorna inte har hunnit skita ner statyerna ännu. Vi gick där och spanade efter om någon hade hunnit sätta på sig kjol. Det var det dåligt med. Däremot var det en hel del slask på marken och i mina skor. Egentligen skulle man ha satt på sig gummistövlar, precis som käringen vid bussållplatsen som inte hade fattat att 68 var slut för länge sedan. Hon hade en hemmastickad Palestina-sjal. Hur kan man ha det? Hon hade i allafall ingen Ninjatörtels-väska, och det skall hon ha plus för.
Men när man talar om trollen…vips kom det en liten unge runt hörnet på snabba fötter i just Ninjatörtels-skor. En snöboll missade honom med ett hårstrå och efter kom det två ungar med våta vantar. Våta av att krama snöbollar av slask. Det var ju lite ojuste, två mot en; men så vände sig den förste ungen om och viftade bort några imaginära flugor med händer och fötter samtidigt som han utstötte skrik som om han hade slått sig. Den ene av förföljarna vände sig mot den andre förföljaren och gjorde på liknande sätt. Aha, de var Ninjatörtels som höll på med sin nintendo, eller vad det nu heter. Så då var det grabben med den röda törtelsväskan som var förföljd istället. Också en sorts rättvisa.
Bengt och jag gick vidare.
När vi kom till en leksaksaffär gick vi in. Mycket fånigt fanns det, men vi fastnade vid två små grabbar som spelade TV-spel. Det var en liten gubbe som red på en grön häst som såg ut som en badring. Badringen tyckte om äpplen som fanns utspridda lite här och var. Sen var det några saker med vingar som man ibland dog av och ibland inte. Varken Bengt eller jag fattade överlevnadsvillkoren för spelet så vi frågade och fick ett långt svar med massor av anglosaxiska uttryck. Inte blev vi klokare av det. Kan så små ungar engelska ord jag inte kan? Eller vad innebär egentligen en “Mega-blast” som “dissintegräjtar” någon sorts “smockedocktjockedock” eller vad han nu sa? Hittar de på orden själva, eller får de hjälp av någon pervers japan?
När vi står där och tittar på små gubbars och deras gröna badringars kamp för livet gör sig stämmorna av ett par vuxna hörda. Det låter sarkastiskt. “Det är säkert jätteroligt att spela, även för andra, som inte kommer åt, eftersom det står två där redan.” Det var helt tydligt riktat till de två grabbarna födda med joystick i näven. Bengt tittade på ungarna och sedan på de vuxna tu. Så gick han fram, la armarna vänligt över axlarna på de små liven och sa “Ni får nog släppa fram de andra två som vill spela här.” Bengt tittade på paret. Jag tittade på paret. De gick. Bengt fick en utskällning i falsett eftersom han tydligen hade rört joysticken just som badringen skulle rädda prinsessan. Prinsessan? Vi gick.
På väg mot utgången snubblade vi över en liten flicka som kramandes en kartong av hennes storlek sa “Den är dyr, men den är väldigt rolig.”
Väl vid kassorna gick Bengt fram till den sötaste kassörskan och frågade efter kottar.
“Kottar?” undrade flickan. “Ja du vet sådana som växer på tall och gran.” förklarade han. “Och tändstickor.” fortsatte jag. Nu sa hon inget utan bara tittade på mig. “För att göra kor.” sa Bengt, “Och grisar.” Hon skulle börja förklara var man fann små autentiska djurmodeller i ogiftig plast så Bengt avbröt genom att luta sig lite fram för att visa med händerna samtidigt som han förklarade “Man sticker upp tändstickorna mellan fjällen på kottarna, en i varje hörn, så har man en ko. Ta kortare, avbrutna tändstickor för grisen.” “Ha svavlet utåt så blir det fina fötter, eller klövar som det heter” inflikade jag. “Så kan man mjölka kon så här. Tsssch. Tsssch.” visade Bengt med händerna “innan hon går in i lagården för kvällen.” Flickan tittade. “Lagården gör man av en skokartong, så kan man lyfta på locket för att titta in på kossorna i sina bås och grisarna i sina.” Flickan fortsatte stirra.
Så vi gick hem till mig och gjorde varm choklad istället.