[För er som inte vet, Kungen är ett smeknamn på en go tjomme. Det närmaste konungen han har varit är att han har ett par av kronans kalsonger. Från början hade han två men det ena la en f.d. flickvän beslag på. Bara en sådan typ av fetischism är orsak att inte odla närmare bekantskap med henne anser jag. Jag repeterar; Kungen är ett smeknamn på en go tjomme. Han har alltså inget med varken Karl, Carl-Gustav, Gustav Adolf, Sune eller Elvis att göra.]
Kungen var ute och vallade en kompis flickvän när hon plötsligt bröt ut i ett “Ser du!!!” Trots att meningen var ställd som en fråga var det ett imperativ att han skulle titta på vad hon tittade på. Han tittade. Först i hennes blicks riktning och sedan i hennes riktning. Hans tomma ögon visade att han inte fattade vad hon tittade på.
[Den här flickvännen är, ärligt talat, inte så himla ball.. Kompisen, som då är pojkvän till denna, är däremot trevlig. Han var på annan plats och av någon orsak skulle flickvännen vallas runt på stan och Kungen hade åtagit sig uppgiften.]
“Men där!” väste hon. Det var meningen att hon skulle viska men upphetsningen gjorde att hon väste. Dessutom rätt högt. Hon snurrade runt mot Kungen, tittade på honom och pekade så diskret som bara en blond brud kan göra när hon är så upphetsad att hon hoppar.
[Det är kanske orättvist att kalla henne en blond brud bara för att hon hoppar. Orättvist mot både blonda brudar och mot henne. Jag menar; brudar är inte dumma bara för att de är blonda och vice versa. Ohop nu råkade jag antyda att hon är dum men det var inte meningen. För det är hon inte. Kanske inte jordens ljus men inte korkad. Jag hade först en idé att jag skulle jämföra hoppandet med en treårings men då skulle automagiskt pekandet uttolkas som klumpigt och det ville jag inte. Pekandet var bara upphetsat.]
Kungen spanade åt det håll flickan pekade. Det enda han såg var en man som stod vid en stolpe så han sökte vidare men fann nada värt sådan upphetsning.
“Vad är det du ser? Återinförandet av Tax Free? EU:s upphörande? GAIS har slagit Blåvitt? Elvis?”
“Där borta vid stolpen!”
“Mannen med gul tröja?”
“Ja!”
“Han som står och bläddrar i en bok?”
“Ja!”
“Det är nog bäst att jag går bort och säger till honom. Det här är en bokhandel och där skall man inte titta i böckerna, bara köpa dem. Nä, vet du, jag går och säger till en expedit! De har säkert både peppargas och handklovar mot sådana.” Ironin sprutade.
“Såg du!”
“Vaddå?” Hon stod fortfarande med ryggen åt mannen. Vågade tydligen inte vända sig om. Rädd för att upphetsningen skulle synas men det behövde hon inte vara orolig för, den syntes även när hon stod med ryggen till.
“Han vände blad!”
“Ser du inte vem det är?”
Ironin verkade vara bortkastad. Tydligen var det något med Elvis där borta som gjorde saker med kvinnor som Kungen bara kunde göra när han dagdrömde.
“Din gamla franskalärare?” Kungen hade ingen aning vem flickans gamla franskalärare var, om han var manlig eller hon ens läst franska.
“Ulf Lundell!”
“Den gamle fiskhandlarn! Så du känner honom?” Äntligen slutade flickan hoppa. Hon stannade upp, helt, och tittade på Kungen. “Vaddå?”
“Varför går du inte bort och säger hej?”
Hon gjorde stora ögon. Så kunde man ju inte göra. Han var ju en kändis och dem pratade man inte med sådär bara. “Det kan jag ju inte!” Hon förklarade. “Han känner ju inte mig.”
[Kungen är cool men han har en svaghet; han tycker inte om att bli svarslös eller förlora en ordduell. Helst inte som i detta fallet där han, enligt sitt eget tycke, är bättre rustad än sin kontrahent. Att valla en väns flickvän medför ju ett visst ansvar. Man måste vara cool, ball och mondän för att visa flickvännen vilka höjdartyper hennes pojkvän umgås med.]
För att behålla sitt försprång vad gällande coolhet, ballhet och mondänitet höjde Kungen handen i en tyst hälsning som om Ulf hade hälsat först. Flickan stod fortfarande med ryggen mot så hon kunde inte se hans bluff.
Nu föll det sig inte bättre än att Ulf vände sig om och såg Kungen med handen höjd till hälsning. Dessutom såg han att den okände mannens sällskap snurrade runt och tittade på honom med ett ansiktsuttryck att hennes sällskap kände honom.
[Kungen tänker snabbt.]
För att inte förlora sin status var Kungen tvungen att göra något och det gjorde han. Han gick fram till Ulf Lundell. Tack och lov följde inte flickan med. “Ulf Lundell?” frågade Kungen.
“In person.” Ulf Lundell såg lite uttråkad ut, ännu ett fan som skulle berätta hur fantastiskt bra han var. Trevligt iofs men de var ofta så patetiska. Han var dock korrekt och trevlig. “Jag vill bara säga att…”
Kungen tänkte efter. Han hade inte läst någon av böckerna och inte sett honom live, hade ingen skiva och hade inte ens känt igen honom. Det var ju flickan som hade gjort. Kungen fegade. “…min vän därborta skulle vilja ha din autograf men är för blyg för att fråga.” Iofs sant.
“Har du något att skriva på?”
Kungen tänkte efter, de stod i en bokaffär så någonstans borde det finnas papper.
“och med?”
Kungen gick bort till disken där det stod pennor till salu och tog en fet, svart sak. Han tittade menande på expediten att han bara skulle låna för några streck.
“Här sa han och sträckte fram sin underarm och pennan. Skriv spegelvänt och fett. Snåla inte på bläcket.”
“Oj, jag har aldrig skrivit min autograf spegelvänt.”
“Försök.”
“Jag lovar inte hur det blir.”
“Ingen fara, det är inte till mig.”
Ulf Lundell skrev sin autograf spegelvänt så gott han kunde. Sedan skrev han den en gång till ovanpå den förra och igen, för att det skulle ligga gott om pigment ovanpå huden.
“Tackar.”
“Tack själv.”
Kungen skyndade tillbaka till flickan och bad henne ta fram sin underarm. Sedan “rullade” han av texten från sig till henne så det stod Ulf Lundell rättvänt på hennes underarm. Hon tittade på sin arm och log.
Kungen lämnade tillbaka pennan till expediten som hade följt det hela. “Tack för lånet.”
“Ingen orsak.”
“Har du en vask jag kan låna för att tvätta bort detta?”
“Det låter sig inte göras.”
“Vaddå?”
“Pennan är tvättsäker.”
Kungens leende försvann men flickan strålade.