Det var en kall torsdag när jag och Kungen var ute och gick. Det hade inte snöat men det låg ett tunt lager rimfrost överallt trots att klockan var 2 på eftermiddagen. Snö var att vänta, det låg i luften, men himlen var blå och meteorologerna hade inte sagt något. Vi gick i parken. Under hängbjörkar. Emellanåt drog vi lite lätt i grenarna för att höra ljudet av silverregnet när det tunna lagret is lossnade och föll ner. Det var underbart vackert, alla träden lyste vita i solen. Till våren skulle vi gå och lyssna på när isen bryter upp och det bildas miljontals is-stavar som står och skallrar mot varandra. Men det var långt dit. Vi gick vidare. Det stod vit rök ur våra munnar.
Vi befann oss vid en liten sluttning som tydligen gick att åka nerför. Den bar tydliga spår av tre mörkare streck där rimfrosten hade smält under den framrusande Snowracerns skenor. En för tidig julklapp kanske?
En liten bit bort, vid den frusna dammen, stod några ungar och bytte om till skridskor. Röd hjälm med blåvita ränder på och en mössa under. Blå overall. Vantar och skridskor som det inte går att stå på riktigt. Och en klubba. Den är nog bra att stödja sig mot. Kanske att slå pucken med, men stanna först, för annars ramlar man garanterat. Det är tillräckligt svårt att stå på skridskorna utan att behöva sikta på en puck samtidigt. Man kan gå också, det är bara att vinkla skridskorna så skenorna tittar ut på sidorna och tyngden kommer på insidan av foten. Och ibland faller silverregnet runt mig och Kungen när vi står där under björken.
Jag suckade djupt och vände mig till K. “Du”.
“Hmm” svarade han; fortfarande sju år, när han lyckades lyfta pucken med klubban första gången och pucken landade mitt i en folksamling.
“Det är inte det att jag inte tycker om dig.. men..” Jag tvekade.
Kungen höjde på en ögonbrynet, det här var en ny sida hos mig.
“..men..” En liten paus. “Just nu hade jag föredragit att du var en flicka.”
“Hmm” sa han igen. “Intressant tanke.” Lite glättigare: “Kom så går vi och tittar på ungarna.”
Sagt och gjort, vi gick till dammen och si, där fann vi ungarna i full färd med att slita ut insidan av skridskorna när de gick fram över isen. Speciellt uppfattade vi en storebror, två eller tre år äldre än sin lillasyster, som gjorde sitt bästa för att hamna på tomtens minuslista. Han stod nämligen lite nonchalant lutad, i sina fina svartvita skridskor, mot räcket och förklarade för sin syster att det smakade jättegott med metall om vintern. Det är bara att smaka sa han, och pekade. Systern, som tydligen kände sin bror, var mera tveksam om den kulinariska begivenheten hos en järnstång. Helst som han var så ivrig att hon skulle testa den, han kunde väl äta själv om han tyckte det var så gott. Hon beredde sig på att gå, säkrast att prata med mamma om det här. Pojken, seende sin dags goda gärning flyga iväg, drog till med sitt ess: “Du får en godis om du gör det.” Flickan kände sin bror väl för hon blev honom inte svaret skyldig: “Få se den först!” Han drog upp en blekröd bröstkaramell, med genomskinlig plast runt, ur sin overall.
Jag och Kungen tittade på varandra och grimaserade lätt för den godisen såg ut att ha legat länge i hans ficka, eller var han nu hade hittat den från början. Vi kunde bara gissa, men det vågade vi inte. Flickan däremot, drogs till den som flugor till koskit, och blev sin broders slav, hans anden i flaska, och biföll hans önskan. Godisen lades upp på räcket där han innan hade haft sin hand. Sen tog han en steg bakåt så systern skulle stå mellan honom och räcket, så hon inte kunde smita med godisen utan att göra sin del av affärsavtalet. Hon var tydligen inte en ängel själv utan kände väl till begreppet “greppa och spring” för hon protesterade inte alls när han tog ett redigt tag i hennes overall.
Den lilla flickan lutade sig fram och satte läpparna mot metallen. Pojken släppte greppet om overallen och böjde sig fram för att se när hon fastnade. Hon stod still i en halv sekund. Han började skälva av spänning, han var som en sprängfylld ballong. En bomb på väg att brisera i skadeglatt skratt så fort han fick tillräckligt med luft i lungorna. Lite skratt hade redan, genom tårkanalen, börjat läcka ut vid ögonen. Frågan var om munnen eller ögonen skulle hinna först. Det blev ingetdera, för man kunde se att flickan just hade börjat slicka på stången. Pojkens mun blev till ett litet o. Man kunde se hur hennes tunga spelade fram och tillbaka och hon fick en liten rynka i pannan som om hon tänkte.
Om läpparna har fastnat sätter man inte tungan mot, och rör sig tungan kan inte den ha fastnat heller. Alldeles riktigt, hon reste sig och sa att det inte smakade så mycket. “Men tack för gottan.”
Pojken såg att här hade något gått galet, ett för högt pris hade betalats. En hel godis bortkastad för.. för just ingenting. Och pragmatisk som han var, böjde han sig ner och satte läpparna mot räcket. Det tog inte ens en halv sekund innan ögonen började rulla.
Det tog lite längre tid för mig att fatta vad som hade skett men det gick: Lillasystern hade slickat där storebrodern hade haft handen och värmt upp stången. Det hade däremot inte storebror.
Pojken gjorde en ansats till att skrika att han satt fast men hann inte längre än att skjuta fram tungan. Dumt gjort. Nu hade han en ordentlig fästpunkt. Det skulle ta lång tid för honom att ta sig loss därifrån trodde jag, men det gjorde det inte. Om det berodde på skam, att han hade gått i sin egen fälla, eller bara okunnighet eller kanske panik vet jag inte, men han tog sig loss. Den hårda vägen. Yttersta lagret av läpparna och slemhinnorna och smaklökarna satt kvar på räcket.
Pojken tappade klubban och stapplade/skrinnade till sin mor på andra sidan dammen. Hon i sin tur, såg sin son komma stapplande med blodig krage på jackan och blod rinnande ur munnen. Självklart trodde hon att grabben hade ramlat och slagit ut minst 20 tänder så hon rusade ut på isen, ramlade och blev påkörd av sin son som ramlade på henne. Först lät hon sonen fläcka hennes päls i 10 sekunder, sen bad hon honom öppna munnen så hon kunde räkna tänderna. Alla satt kvar. “Vad är det du har gjort?”
Han sa något vi inte kunde uppfatta på avståndet och sen pekade han. Jag vet inte om han pekade på räcket, Kungen och mig eller på systern som, ivrigt sugande på sin godisbit, försökte få loss så stora bitar som möjligt av broderns lämningar.
För säkerhets skull gick vi, Kungen och jag.
Vi hade börjat bli hungriga och styrde sålunda stegen mot ett café vi kände till. Talade om ditt och datt och ärtsoppa. När vi gick förbi en gränd var det tydligen någon som hörsammade våra röster för det steg fram en liten timid man och sa att om vi följde med skulle vi få ärtsoppa och något för frusna själar. Jag och Kungen tittade på varandra; antingen är han knäpp, bög eller langare. Men om vi gick skulle vi aldrig få veta. Så vi tackade ja.
Den timide mannen ledde oss förbi ett par gator och fram till en fin byggnad i sten och glas. Alltså var han inte langare. Bög, möjligen. Knäpp mer troligt. Men så fick jag se en liten skylt på dörren: “Jesus dog för dig” Vad hade vi gjort? min mor hade berättat när jag var liten att man inte följer med okända människor, och nu hade vi gjort just det! Jag öppnade munnen för att skrika en varning till Kungen, men han var redan fångad. Inne i en främmande folkmassa som välkomnade alla nya själar. Utan en chans att fly.
Vad göra? Jag kunde inte lämna honom i sticket och sedan se honom i ögonen igen, dessutom passar inte sådant för en rocker. Nä, tar man Fan i båten får man ro honom också, så jag sträckte på mig, öppnade dörren och gick in; trots övermakten.
Väl inne kunde jag inte hitta min vän, hundarna hade tagit honom. Det var väl chocken att komma in i värmen som gjorde hans hjärna svag, jag kände mig redan yr. Två knappar hade knäppts upp i rocken sen jag kom in. De smilande människorna ledde mig mot sitt offeraltare. Jag gjorde inte ens motstånd, så svag var jag. De hade säkert hällt knock-out-droppar i det te jag inte hade druckit.
På altaret stod en stor gryta där de kokade sina slavar, den var halvfull med någon gul sörja. Bredvid, på den fläckiga duken fanns skedar och djupa tallrikar och en bomben och bananen med senap, en sådan där som kioskerna har och sprutar ketchup och senap ur.
En söt flicka hällde upp ruttnande likrester ur den stora grytan. Den timide mannen var antagligen ute och letade nya offer. Hon stoppade i en sked och klämde fram en klick senap ur bananen. Sen tog hon en sked ur en skål jag inte hade sett. Det såg ut som torkade och malda löv. Fortfarande gröna. Undra vad narkotikapolisen skulle ha att säga om det. Sen räckte hon mig skålen med soppan samtidigt som hennes läppar rörde sig i en tyst besvärjelse.
Jag tog emot skålen med vänster-handen, med högerhanden lyfte jag försiktigt skeden. Det blev en liten grop, där skeden hade legat, som inte riktigt ville fyllas igen. I skeden, tillsammans med den gula sörjan fanns det bitar av kött. Två bitar. Någon stackars sate som de hade lurat in innan mig. Snart skulle jag vara två bitar i någon annans sked. Och där stod Kungen.
Han stod med en likadan tallrik som jag, fast halvfull, ivrigt pratandes med en kvinna som hade sett sina bästa kilon. Han berömde hennes goda ärtsoppa. Jag stoppade min sked i mun och gick bort och sa detsamma. För den var god. Sen vände jag mig och pratade med den söta flickan som hade serverat mig. De brukade servera ärtsoppa på torsdagar.
Men det gröna var nog afrodisiakum, för jag föll längre och längre ner i hennes blå ögon. Vi talade om ditt och datt och ärtsoppa. Sen erbjöd hon mig en runtvisning i lokalerna. Jag tackade ja. Det här började bra. Man kanske skulle bli kristen om man fick söta flickor varje gång. Hon verkade också nöjd med svaret, så hon hämtade en grabb som var ett par år äldre än henne. Han hade en badge med texten “Jesus är svaret” och ett par svarta jeans där han hade gjort något så radikalt som att sätta en Snobben-tyglapp på knät, lite snett.
“Jag skall bara hämta ett förkläde.” mumlade jag och hämtade Kungen. Han var glad att jag hämtade honom för tant Bastant hade frågat om han ville se på lokalerna.
Vi gick genom en dörr i ljus masur-björk med mässings-handtag. Innanför den fanns det en dörr, också den av ljus masurbjörk, med ett litet rombformat fönster i. Den ledde till det allra heligaste sa Snobben. Vi fortsatte ner en korridor. På väggarna hängde det bilder av kyrkor. Mest moderna kyrkor. På andra väggen var det dörrar till små bås där man kunde vara enskild enligt Snobben. “Följer det med en toarulle?” frågade jag. Snobben och flickan tittade på mig, “De är för samtal och meditation” upplyste hon mig. Det fanns alltså ingen chans att man kunde tänka sig att vila ut tillsammans med henne några timmar där, men det sa jag inte högt. Istället vände jag mig lite diskret till Kungen för att få mentalt stöd, men han tittade bara på mig, som om jag hade sagt något dumt. Han blir lite from i kyrkor, Kungen.
Vidare gick vi. Kungen frågade vad det var för några kyrkor på bilderna. Det var kyrkor från andra församlingar. Stolt berättade Snobben att församlingsborna hjälpte till att bygga kyrkan så det gick jättefort och det blev jättebra och jättebilligt och kyrkorna kommer stå till jordens undergång. Hela det taket, sa han och pekade på en viss kyrka, hade de fått till skänks av en församlingsmedlem, och den fina dörren sa han och pekade på en annan, och den grunden, och den trappan, och de fönsterna, och den trappan igen, och den gräsmattan hade de lagt tillsammans (och med Guds hjälp), och den fasaden. “Har pastorn fått någon bil?” inflikade jag. Snobben tittade på mig. “Av någon stackars själ som behöver frälsning?” Snobben: “Han har redan en bil.” Det började bli vått i armhålorna, två gånger hade jag sagt något och två gånger hade jag gjort bort mig. När vi fortsatte vår färd fick jag ögonkontakt med Kungen. Han smålog inte ens, han blir lite from i kyrkor, Kungen.
Vi kom till biblioteket. Ett helt rum fyllt med böcker, berättade Snobben stolt. “Wow”, sa Kungen och gick in. Han tittade som en unge i en Lego-affär.
“Och allt är kristen litteratur?”
“Jäpp”
“Har ni något gammalt?”
“En bibel från 1700-talet, men den är inlåst.”
I en plötslig inlevelse av humor sa Snobben: “Men vi har tryckt upp världens äldsta manus.” Så tog han fram en bibel. Jag tänkte säga att vi har hällristningar utanför vårt sommartorp, men höll tyst efter att ha räknat på årtalen.
Jag tittade efter Tomtar och Troll men hittade ingen. Jag fällde heller ingen kommentar om det, vis av mina misstag.
Nästa hållplats var rekreationsrummet, fysisk träning efter den mentala. Undra om Snobben kom på det själv, eller om han hade snappat upp det av sin religiösa mentor. “Tränar du ofta?” undrade jag och vände mig till flickan som hade varit tyst tills nu. “Nja, inte så ofta som jag borde.” sa Snobben. “Har du varit här någon gång alls?” försökte jag igen samtidigt som jag tittade med hur-kan-du-ha-så-snygg-figur-utan-att-träna-blicken på henne. “Ja ett par gånger, vi har träningspass på onsdagar.” sa Snobben. Om jag hade varit intresserad av grabbens figur hade jag väl frågat honom också.
Man kunde göra sit-ups samtidigt som man tittade på en korsfäst Jesus och någon hade satt ett klistermärke med texten “Jesus lever” på spegeln. Det fanns två omklädnings-rum. “Har ni bastu?” frågade jag flickan. “Det finns två.” sa Snobben och visade oss in i herrarnas. Flickan stannade kvar utanför fast det var tomt. Jag stannade också kvar utanför eftersom jag är allergisk mot krucifix på kakelväggar. Vad skulle man säga till fröken talför? “Bastar du ofta?” skulle vara tjatigt och dessutom skulle det säkert vara deras hemliga kod för en sexuell invit och jag hade gjort bort mig igen.
“Två bastur, en torr och en våt eller? Räcker det inte med en våt?” bestämde jag mig för. “De flesta är unga och har inte hunnit gifta sig.” förklarade Snobben innan flickan hann säga något. Först förstod jag inte vad det hade med varandra att göra, men när jag fattade var jag tvungen att fråga:
“När gifter ni er? ungefär alltså?” frågade jag.
“Tja, det är olika, 20 till 25 år skulle jag tro.”
“Får ni inom församlingen ha sex innan ni har tillträtt det äkta ståndet?”
Snobben tittade på mig för att se om jag drev med honom. Det gjorde jag tydligen inte, för jag tittade på flickan. “Nej, det har vi inte, det står i bibeln att..”
“Har ni tänkt på sambandet mellan avhållsamhet och tidigt giftermål?” avbröt jag.
Tyst ett tag och sen: “Jag tycker inte att man gifter sig tidigare inom kyrkan än på andra ställen.”
Jag vet mycket väl att Kungen och jag är fullständigt samförstådda i den frågan men nu fyllde han i: “Nej, man gör kanske inte det.”
I kyrkor blir han lite from, Kungen. Men detta var ändå en svettig träningslokal.
I församlingslokalen pryddes ena kortväggen av en lidande Jesus. Han hade en trekantig gloria som skulle symbolisera tre-enigheten. Det fanns sex bord med plats för sex och ett utbrunnet värmeljus på varje. Här hade de sina bibelstudier på måndagar klockan 18. Vi var välkomna. Det fanns också en liten bokhylla med biblar och psalmböcker. Golvet hade de fått gratis av en församlingsmedlem som nu var i himlen.
Jag kom på att jag kände igen en av kyrkorna vi hade sett på bild i början och jag påpekade det. Var ligger den? undrade Snobben. Där nere sa jag och pekade med tummen. Med ljus tegelfasad. Det satte fyr i grabben. “Är du galen? det är ju..” och så sa han någon annat samfund. “Den kan vi inte ha bild på!”
“Varför inte?” frågade jag.
“Men det är ju ett annat samfund!” replikerade Snobben.
“Men det är ju en kyrka!”
“Men det är ju ett annat samfund!”
“Det är ju också en kristen kyrka.”
“Men det är ju ett annat samfund!” sa han igen.
“Men det är ju ett annat samfund.” förklarade Kungen för mig.
“Jaha, då förstår jag.” sa jag och tittade i tur och ordning på Kungen som var i full färd med att räkna biblar, flickan som såg generad ut över min brist på bildning och grabben som såg ut som om han hade förklarat skillnaden mellan en mun- och en stjärt-termometer för ett mentalt handikappat barn. Min studie blev avbruten av en syntetisk melodi från en liten vit högtalare ovanför dörren. “Det är dags för gudstjänst, ni kommer väl?” förklarade och undrade flickan; den andra meningen hon sagt sen vi förenades med Snobben. Oh nej, vi har inte tid, vi skall se på isbelagda gator och begagnade vinterdäck beredde jag mig på att säga, eller någon annan, kanske lite bättre, ursäkt. “Oh ja” sa K. Jag skulle inte ha blivit mer förvånad om någon hade förklarat att Jesus var homosexuell. Men han blir alltid lite from när han befinner sig i kyrkor, Kungen.
På väg till gudstjänstlokalen meddelade Snobben att han var tvungen att lämna oss för han skulle sjunga i kören. Vad bra, tänkte jag för nu kunde jag kanske få kontakt med flickan med de blå ögonen.
“Jaha” sa jag.
“Men i slutet kommer jag tillbaka.” sa han.
“Jaha” sa jag. Skit och.
“Förresten, har ni hört att vår lokal-radio är här och sänder direkt? De skall sända hela gudstjänsten.”
“Vad bra, sjung högt då.”
“Inte för högt, jag får inte förstöra sången.” sa idioten. Tydligen hade vi träffat på ett ägg som inte skulle känna igen ett skämt om man så slog honom i ansiktet med det.
Flickan i mina drömmar ledde oss till dörren med det rombiska fönstret i. Dörren som ledde till “det allra heligaste”. Vi satte oss längst ut på en bänk. Kungen ytterst, jag emellan och flickan innanför mig.
“Trevlig grabb.” sa jag om Snobben, “En riktig charmör.” Jag vände mig till flickan och hade en uns ironi i uttalet.
“Javisst, han är väl trevlig” sa hon.
Kungen tittade sig omkring och jag tittade på henne. Jag konverserade henne. Det var mest envägskommunikation. Hon var orolig över vad hon skulle säga om hon blev intervjuad av radion. Kungen fällde någon kommentar om radion, vilket märke på utrustningen de hade. Jag tittade i hennes blå ögon. Så hade guds-tjänsten börjat och det var dags att be. De blå ögonen och händerna slöts. Kanske kunde man smita? Jag vände mig mot K. Han hade också huvudet nerböjt. Jag tittade mig runt. Jag var den enda som tittade. Så jag böjde ner huvudet och undrade vilket håll Mecka låg åt. Jag ville ju inte göra bort mig genom att titta åt fel håll.
Det stod en man i fina kläder längst fram och malde, kören sjöng och mer saker hände som jag inte har en aning om. Jag sov nämligen, det tog första bönen och en halv psalm för mig att somna. Mitt huvud föll mot flickans axel och hon puttade upp det.
Jag vaknade av att stämningen hade tätnat. Radion! Radion gick runt och intervjuade folk. Vem rattade mikrofonen om inte vår vän med Snobben lite anarkistiskt på sned på sina svarta jeans. Alla tittade och lyssnade, tänk det här skall bli skoj att berätta på jobbet, hur de nästan blev intervjuade på Radion!
Snobben intervjuade sig närmare och närmare oss. Flickan bredvid mig ömsom sträckte på sig så kanske just hon skulle bli intervjuad och ömsom gömde sig för tänk om hon skulle vara tvungen att prata i radion. När alla lyssnar…
Vår Microfon-Controller ställde intelligenta frågor typ: “Tror du på Gud?”, “Älskar du Jesus?”, “Hur ofta ber du?” och “Kommer du på juldagen?”. Det sista hade jag svar på: “Nej, min tjej firar jul hos sina föräldrar.”, men jag fick aldrig frågan. Däremot fick Kungen en fråga.
Flickan bredvid mig sträckte på sig, så hon skulle Synas ordentligt i Radion. Det här skulle hon berätta för sina väninnor, hur hon Nästan blev Intervjuad i Radion i Direktsändning. Snobben inledde med att berätta att vi var ett par nya själar som han hade hittat på gatan, vilket inte alls var sant för det var en timid gubbe som hade gjort det, och att han hade spenderat förmiddagen på att förklara kyrkan för oss. Det var helt tyst. Alla tittade på oss och lyssnade vad de nyfrälsta hade att säga för gott.
“Har du tagit Jesus till ditt hjärta?”
“Vem?”
Utanför hade ett tunt lager snö lagt sig. Vi gick och drack punsch för det var ju jallafall torsdag.