Det var en gång en liten hamster som bodde i en låda. Lådan stod i ett rum som tillhörde en flicka som hette Greta. Hon var lillasyster till Bengt. Bengt och Greta hade en mamma som jobbade halvtid på sjukhus och en pappa som jobbade på kontor. Hamstern hette Knopp och hade vit päls med svarta toppar här och var.
Gretas hamster var den gulligaste lilla hamstern i hela vida världen tyckte både Greta och Bengt. Det tyckte mamma och pappa också, fast pappa tyckte inte att Knopp var sötast i hela världen. För det var det mamma som var.
Knopp bodde i en stor bur som pappa hade snickrat. Där fanns det en mat-skål med “Knopp” skrivet på. Det fanns både spring-hjul och stegar som Knopp älskade att springa och leka i. Men mest av allt älskade Knopp att gräva gångar i sågspånet på botten av buren. Det gjorde hon dagarna i ända. Ofta satt både Greta och Bengt, när de var färdiga med läxorna, och tittade på när Knopp grävde gångar. Hon grävde och grävde tills hon blev alldeles trött. Då lade hon sig ner för att sova i sin grotta. Där var det varmt och skönt.
När Knopp lade sig för att sova brukade Greta och Bengt släcka ljuset i Gretas rum, där Knopp bodde, och gå och leka i Bengts rum istället. De brukade skämta om att Knopp trodde hon var en mullvad. Mamma och pappa förundrades också över hur Knopp älskade att ligga i varma grottor, fast pappa sade att han mycket väl förstod det.
En gång i månaden fick Greta och Bengt helstekt anka till söndags-middag. Det var gott. Detta var en sådan söndag. Mamma hade stått i köket på morgonen och lagat till ankan. Hon hade lagt ankan i långpanna och kryddat fint. Kryddorna hade Greta och Bengt hjälpt till att krossa i morteln mamma hade fått av sin mamma som hon i sin tur hade fått av sin. Runt ankan låg inkråmet. Det tyckte Bengt var lite äckligt för han hade sett när mamma tog ut inkråmet ur fågeln: hon tog ett ordentligt tag om den och stoppade in handen i ett hål och ut kom inälvorna. Det var ett stort hål för att mamma skulle kunna få in hela handen i det och när ankan låg så fint i lång-pannan kunde Bengt fortfarande se in i kroppen på fågeln.
Efter att ankan hade varit i ugnen sattes den undan för svalning. Där skulle den stå tills alla var tillbaka från kyrkan. Det var ju söndag. I kyrkan fick Greta och Bengt varsin peng att stoppa i kollekten. Sedan åkte de raka vägen hem för att äta söndagsmiddag och säga till Knopp att de var hemma, hon kände sig ensam när de var borta.
Väl hemma satte mamma in ankan i ugnen igen för sista genom-grillningen medan Greta och Bengt rusade in i Gretas rum för att hälsa på Knopp. Men lika fort kom de rusande ut igen, hamstern var borta! Greta föreslog att någon hade stulit Knopp men pappa sa att så var det nog inte, hon hade nog bara lagt sig att sova på något varmt ställe. Men nästa gång skulle Greta se till att dörren var stängd.
Pappa, Bengt och Greta letade efter Knopp, men ingenstans stod hon att finna. Inte under sängen, inte i soffan, inte i garderoben och inte i bokhyllan. “Har hon krypit in i väggen?” undrade Greta oroligt, för hon hade hört att det kunde hamstrar göra. “Oh nej.” svarade pappa, hon har nog grävt sig en gång på något varmt ställe och lagt sig att sova en stund.
“Maten är klar!” ropade mamma och letandet avbröts. Greta var lite orolig för att Knopp kanske kände sig ensam men pappa sa att det var nog ingen fara. Det var en fin anka och den luktade gott, doften spred sig i matsalen. “Nu kommer säkert Knopp fram” sa Bengt, “när hon känner doften av söndags-anka.” “Ja, det gör hon säkert.” svarade mamma och skar upp fågeln. En stor bit till pappa, en lite mindre till mamma, och två nästan lika stora till Bengt och Greta. Alla fick ris och sallad till.
Efter två tuggor frågade pappa mamma om ankor är håriga. Enligt mamma var de inte det. Men pappa framhärdade att det kunde de visst vara och visade en tugga med inte bara hår, utan en liten bit päls. Vit med svarta toppar lite här och var.