Ibland upptäcks saker som förändrar världen. Ta till exempel när Einstein byggde den första atombomben. Nu gjorde han inte det men vi säger det för det är mycket roligare än att han gjorde vissa upptäckter och formulerade vissa svar som på något obskyrt sätt kunde omvandlas till massförstörelsevapen. Om han hade vetat vad de skulle göra kanske han hade blivit trädgårdsmästare istället. Eller i alla fall hållit tyst om sin upptäckt. Men det gjorde han inte istället sprängdes den första atombomben i öknen och nästa i en stad på en ö på andra sidan Stilla Havet.
Ta Newton. Äpplena började inte falla på hösten bara för att Newton gillade att sitta under träd när han tänkte. Inte alls. Men när äpplena föll och Newton tänkte så hände det andra saker; saker som expanderade och blev jättestora. Många tycker det är löjligt att en fjärils vingslag i Afrika kan skapa en storm i Europa men det är ju jättelätt att förstå om man betänker att ett fallande äpple i Europa kan skapa en stor dammbyggnad mitt i en kinesisk flod. En betongkoloss som stoppar det naturliga vattenflödet som i sin tur gör tusentals hemlösa. Eller ännu värre, små elektriska laddningar i en synaps i Newtons hjärna skapar gråtande familjer på andra sidan jordklotet.
Och båda var de beroende av nollan. Denna upptäckt från någonstans i Indien med omkrets. Det är ju inte ens en fjärt i rymden, nollan. Enda omedelbara sättet att få en ring, cirkel, nolla på ett papper, att påverka luften ikring lika mycket som en fjäril är att vika ett pappersplan och kasta. Men ändå skapade det en tryckvåg som är vida förbi vad som kallas storm. Inte ens orkan räcker. Alla former av anemometrar skulle blåsa sönder innan de ens hade hunnit snurra ett varv. Så stark var tryckvågen i Hiroshima. Och det är inte dåligt för något som inte är något.
Så kraftig är en nolla, att dess blotta existens, kan ha ihjäl tiotusentals med människor. Utan nollan hade inte matematiken varit ett kraftigt nog verktyg att kunna hjälpa till att bygga en atombomb. De gamla romarna hade ingen nolla och var sålunda inga stora matematiker heller. De kunde addera och subtrahera. Hjälpligt multiplicera men att dividera var överkurs. De hade samma behov av att räkna som en modern människa. De kunde också ha 1, 2, 3 eller inget barn. Men deras notationssystem hjälpte dem inte vidare; de hade svårigheter att ha en tredjedel så många barn som sin granne. I och för sig lyckades de lägga under sig stora delar av Europa på grund av vägar och logistik men de hade kanske kommit helt upp till Färöarna om de hade haft en nolla med sig.
…
Så en dag började jag räkna. Första kvällen kom jag till 737, sedan somnade jag. Jag började räkna i sängen och det var inte så smart. Så nästa dag började jag vid TV-nyheterna. Från 738 då. Kom till 2313 innan jag somnade. Så fortsatte jag några dagar och var uppe i över 30000 innan jag förstod att jag var tvungen att angripa problemet på ett annat sätt.
Vad var det jag eftersökte? Det största talet såklart. Det man kanske får när man delar ett tal med 0. Det n man får när n går mot oändligheten. Höjden på en Dirac-puls. Vilken matematisk definition på oändligheten som helst … Om jag hittar det största naturliga talet så har jag gjort en stor upptäckt. Då kan man plötsligt lösa en mängd matematiska problem tror jag.
Jag räknade på, lärde mig räkna på dagen; också när jag jobbade. Eftersom jag sällan behöver räkna högre än 15 på jobbet så gick det bra att samordna det med att jag kom till något tal jämt delbart på 50, för då visste jag att när jag kom till 15 eller 65 hade jag räknat så långt. Men för det mesta behöver jag inte räkna på jobbet så då kunde jag fortsätta. Jag kom upp i över trehundratusen. 313512 närmare bestämt. Jag har skrivit upp det. Vid 313512 kom jag på att det inte håller att räkna ett och ett. Jag är ju inte purung längre och om jag skall hamna i historieböckerna vill jag göra det som en levande man. Så jag tog ett stort hopp till 500 miljarder. Meningen med att räkna var ju inte att räkna ett åt gången utan att hitta slutet på de naturliga talen.
500 miljarder är ett stort tal, ett väldigt stort tal. Det är så stort att jag inte känner till någonting så stort. Antalet atomer i universum kanske. Det är ett bra tal att börja räkna från för hur kan något tal vara större än alla atomer i universum? Jag menar, när man har räknat alla atomer i universum så finns det inte så mycket kvar att räkna. Så jag la till ett och det gick bra och hela dagen gick jag och räknade. Det gick långsammare när man var tvungen att säga “femhundramiljarder” framför alla tal. Och när jag efter ett tag hade kommit till 500 100 000 kändes det som en lång tid. Faktiskt hade löven gulnat, redan oktober. När jag räknade från 0 till hundratusen så gick det fortare än 500 000 000 till 500 100 000. Det hade jag inte räknat med. Om det dessutom gick långsammare och långsammare att räkna så skulle jag aldrig hinna till talens slut. Luften gick ur mig.
Det tog lång tid innan jag började räkna igen. Men så en dag kom jag på att jag kunde göra ett stort skutt igen. Så jag dubblade. Skrev ner siffrorna på ett papper och tittade på dem. Vad heter det efter 999 miljarder? Hade jag hittat slutet? Tittade i en bok. Det hade faktiskt ett namn, Exa. Och tusen gånger högre än det hade också namn … Upp till 999 följt av 18 nollor. 999 000 000 000 000 000 000.
Jag testräknade en kväll, 999 000 000 000 000 000 001, 999 000 000 000 000 000 002 och så vidare till 999 000 000 000 000 000 199. Det tog alltför lång tid, det var för många siffror framför. Så slogs jag plötsligt av … jag visste ju inte … vad heter talet som är ett mer än 999 999 999 999 999 999 999? Jag kan skriva det men inte säga det. Är de naturliga talen bara en språkövning, bara en förlänging av vår prosa? Är matematiken som vi känner den en underavdelning av litteraturhistorian? Det gungade.
På något sätt passade det ihop, ingen har skrivit en bok med så många ord i, det hade kanske inte räckt till med atomer i universum för det. Såtillvida inte boken bygger på någon sorts repeterande formel, en fraktal, eller annan formel som är begränsad i sin storlek men kan generera tusentals med sidors resultat. Vi kanske idag skriver böcker innanför enhetscirkeln [matematiskt: x^2+y^2=1] och därför bara har en begränsad mängd historier att röra oss med, rik/fattig pojke/flicka möter rik/fattig flicka/pojke och de får/får inte varandra, den lillas kamp mot det stora, jakten, road movie och så vidare. Vi kan inte röra oss utanför cirkeln. Men med litteraturmatematik kan man skriva och skriva och ständigt komma vidare. Såpor kanske. De verkar aldrig ta slut. Men de kommer inte vidare tror jag; trampar på inne i cirkeln utan mål. Inte som jag. Jag har ett mål, att hitta slutet på vägen.
Jag kom inte vidare med räkningen och jag visste inte om litteraturmatematiken var ett gångbart verktyg. Om det visade sig att mänskligheten måste möblera om alla bibliotek, ställa matematik under litteraturvetenskapsavdelningen, så hade jag gjort en stor upptäckt. Nobelpris? kanske i fysik och litteratur på samma gång! Men man måste vara realist, jag har ingen lust att forska i flera år för att upptäcka att det är en cul de sac.
Så vad göra? Vad gjorde de förr i tiden? Vad gjorde de gamla romarna när de inte kunde räkna längre? Invaderade ett nytt land och undersökte hur långt de andra hade kommit i sin räkning; om de inte hade kommit så långt så fick det förbli ett jordbruksland, om de kunde räkna längre än romarna kunde romarna överta räkningen.
Jag kunde gärna inte invadera. Jag kunde inte ens ringa upp någon på måfå och fråga hur långt de kunde räkna. Jag har räknat ett tag och när människor har frågat vad jag gör, när jag mumlar, så svarar jag att jag räknar för att komma till talens ände och de flesta då tycker jag är varit knasig. Nu har många stora hjärnor ansetts som knasiga men det är till föga tröst.
Så slog det mig; jag kunde hitta på ett namn! Den som upptäcker ett grundämne får ge namn åt det, den som upptäcker en stjärna får namnge den. Den som dricker fler snapsar än någon annan får namnge dem. Helan, halvan, tersen, kvinten och så vidare. T.o.m. segel på de gamla segelskeppen namngavs av sina ägare, kaptenen. När de jagade smugglare i doldrums så byggde de mast på masten och fick namnge de nya seglen efter eget huvud. Angel poker. Cloud disturber.
Jag heter Johansson men det är inget bra namn; hur många vet att det är Eriksson som upfann propellern? Hur många känner till Johanssons måttbitar? Det går inte att räkna med heller: “johanssonett, johanssontvå”. Dessutom måste jag tänka på farten, hur lång tid det tar att räkna. Exa går mycket fortare att säga än Johansson.
Det fick bli Tuxo. Tuxoett, tuxotvå, tuxotre. Jag räknade vidare. Kom till tuxosjuhundratrettiotvå den kvällen. Och när jag kände att jag inte var nära slutet kvadrerade jag vad jag hade kommit till och hittade på ett nytt ord. Det gick ganska bra. I 7 år höll jag på så.
Så kom jag inte längre.
Jag hade kommit till slutet.
Hur jag än försökte kvadrera kom jag inte längre.
Det är ett jättehögt tal, skulle jag säga det skulle jag inte få sagt det ordet på många många år; man måste använda min “kvadreringsförkortning”.
…
Så nu sitter jag här med världens högsta tal i knät. Jag läser alla vetenskapliga tidskrifter jag kommer över. För tiden är mogen. Det är dags. Jag letar efter förändringar som skall ha uppstått på grund av talens ände. Jag ser bomber i mellanöstern och svält i Afrika men så har det varit länge innan jag hittade talens ände. Det har varit en storm i Sydamerika och några nya upptäckter vad gällande kallfusion.
Jag försöker skriva en vetenskaplig artikel men kan inte få ner alet i skrift. Men jag litar på att andra forskare också sitter med samma information som jag. Det fungerar så. Tiden är mogen.