Har jag berättat om den gången jag stötte på hunden och matte?
Inte?
Ok, såhär: Jag var ute och spatserade en sådan där härligt småbakfull söndag. Det hade varit en sådan där vanlig lördag, d.v.s. inget hade hänt mer än att jag skulle straffas på söndagen genom allmän slöhet och vidhängande muntorrhet.
När jag kom runt ett hörn stod där 6 personer och tittade intresserat på den sjunde. Det var en mindre kvinna med en större hund. Jättestörre hund. Speciellt jämfört med henne. Det var så stor hund att hon hade två koppel.
Det var lite uppståndelse för kvinnan stod upp bredvid den sittande hunden och skrek åt den “Spotta ut! Spotta ut!” Samtidigt slog hon den med knuten näve i sidan. Det verkade ha samma effekt som att boxa en häst i sidan och skrika åt den att dansa. D.v.s. djuret reagerade och fann det obehagligt men hade ingen aning vad den skulle göra med varken människa eller ord.
En av de sex åskådarna var mer uppspelt än de andra. Hon skrek ett par stavelser i hög frekvens och volym. Rösten och ljuden passade alldeles utmärkt ihop med hennes kläder och uppenbarelse. Kläder köpta i boutique där de säkert var fina. Då. 10 år senare är de fortfarande fina men saknar spitzen de hade från när de syddes upp. Vitt, beige, brunt, naturvitt och en rosa detalj. Kort sagt; de passade ihop kläderna, rösten, hon och den fina stadsdelen de var.
Vilken stad? Det kvittar. Alla “fina stadsdelar” ser likadana ut med metallicbilar och övervintrade ladies.
Var var jag? Jo:
Utan förvarning började den stora hunden hosta och efter ett par kraftiga flög en liten hund ut. Efter ett ögonblicks förvirring ställde den sig upp och skällde. Damen med den gälla rösten rusade fram och rykte upp den lilla slemklumpen och tryckte den till sitt bröst. Hon gick därifrån på två ben, den lilla hunden bar hon, och lovade att polisanmäla den andra hunden, dess matte och resten av världen.