Hon stod alldeles framför mig som jag minns henne från när vi träffades.
Slitna jeans runt perfekta ben. Rutig skjorta. Håret hängandes. Som en country-girl fast smakfull och med skor. Hon hade också makeup som hade runnit.
Vi hade grälat. Det gjorde vi ibland, lite oftare än vi borde. Vi hade sagt dumma saker. Saker som antagligen var sanna men ändå inte skall sägas.
Hon var impulsiv. Det var något som gjorde att jag förälskade mig i henne från början, från dag ett. Bada naken. Bli för full. Skrika på lapplisan. Inte gå tillbaka med salladshuvudet som råkade följa med från butiken utan att betalas. Hon bad aldrig om ursäkt. Ångrade sig aldrig. Tog alltid ansvaret för det som skett.
Vi hade grälat, makeupen hade runnit, och hon hade en backspegel i handen.
Jag kände igen den, den var till den röda bilen. Jag gillade den bilen. Undrar om något mer hänt med den.
Jag kunde blivit arg men det blev jag inte. Det var inte rätt att förstöra bilen och det hjälpte inget. Men hon menade det.
Istället för att säga något höll hon fram backspegeln. Trotsigt, menande och med röda ögon.
Jag stod i dörren och hade inte långt till bilnyckeln. Den var en armlängds avstånd. Alldeles ovanför hallbordet där hennes väska stod. Jag hade aldrig gillat den men den var hennes och lika mycket hon som hennes jeans och skjorta och humör. Jag räckte henne båda. Fick spegeln tillbaka.
“Kör försiktigt” sa jag lite över mumlingsnivå. Det var så högt jag kunde förmå mig.
Hon tog både nyckeln och väskan och jag tyckte mig se en millisekunds tvekan. Inte för att hon ångrade sig utan för att se om det fanns ord att säga. Det fanns det inte. Behövdes inte. Från backspegeln till den rinnande makupen var allt sagt.
Jag hörde motorn starta och köra ut från vårt hem. Såg den inte genom ögonen som till slut hade börjat rinna. Jag skulle kanske aldrig se henne igen. Hon höll nere gaspedalen och såg inte bakåt.
På radion hördes Bye-Bye av Jo Dee Messina.