4 killar och en tjej går nerför en bred gågata. De flankeras av två änglar som skiner lite. Om det inte var för att de går i takt med bestämda steg så hade de sett ut som vilken annan grupp som helst. De pratar med varandra men bryr sig inte om att vända sig mot den de talar med; de pratar rätt fram. Rätt ut.
Folk de går förbi reagerar, vänder sig om. Ibland ges en tummenupp till gruppen och ibland en sur min. Som en raggarbil som cruisar ner en gata. Folk vänder sig om men inte alla gillar kromet de ser. Några är förtjusta i att det kulturella arvet i form av en bil hålls i livet medan andra ser sydstatsflaggan som ett hot mot sina värderingar.
Folk som sitter på uteserveringar tittar. De viskar “Brustna hjärtans patrull.” En flicka som grälar högt i sin mobiltelefon ser dem. Hon står i en telefonkiosk och visst dämpar den ljudet men inte tillräckligt för att dölja henne. Genom glastrutorna ser man att mascaran har börjat rinna. Hon får syn på gänget. Stirrar. En i gruppen går dit och sätter handen mot fönstret. Flickan gör detsamma. Sedan lägger hon på mobiltelefonen utan att säga hejdå eller komma till avtal med sin pojkvän. Före detta pojkvän. Hon slappnar av.
Gruppen går vidare. De har en uppgift. Och den uppgiften varar hela natten. Och hela nästa natt. Och nästa efter det. och nästa. och nästa och nästa och nästa och