Centralamerika. Ett kargt landskap, ett stäpplandskap. Mycket sand och torra växter. Någonstans i detta ogästvänliga land går det en väg; en sandig väg. Efter att en lastbil har kört tar det tio minuter innan dammet har lagt sig igen. Det kör förbi en lastbil ungefär sex gånger om dagen. Inte särskilt stora lastbilar, skrangliga och rostiga. Gråa och gröna med en docka hängande i backspegeln.
På denna väg kommer det en motorcykel. En manlig förare. Han kör rätt fort; så fort han kan för groparna i vägen. Han har bagage bunden på tanken och en stor klump på pakethållaren. Klumpen rör på sig, det är en hund. En stor boxer. Med hjälm, en nazisthjälm. Mannen har boots, jeans och en jacka i brunt skinn. En scarf, goggles och orena naglar.
Motorcykeln, en blå och grå sak från kriget, bestämde sig plötsligt för att inte vara med mer. Någonstans inne i maskineriet försökte en kolv ta sig ut genom cylinderväggen. Tvärstopp. Bakhjulet ritade en lång rand och cykeln bringades till stopp.
Förutom knäppandet från en avsvalnande motor och kluckandet av bensinen när den skvalpade fram och tillbaka i tanken var allt tyst. Det var så tyst så man till och med kunde höra Rufus svälja. Han svalde ner ord; ord som skulle uttrycka vad han kände för situationen. Han fann dock inga som räckte till.
“Hopp” sa han till McCoy och den stora hunden hoppade ur lådan som var fastspänd på motorcykeln. Rufus lossade sin säck och klev av. Cykeln lät han falla. Han böjde sig ner till McCoy, lossade hjälmen på hunden och kastade hjälmen i diket. “Härifrån går vi.” sa han till hunden. När tungans band väl var lossat kom resten av sig själv. [“Ijo di puta”] började han. Sen kom det något om att motorcykeln var prostituerad, den hade en mor som var fet och att den kunde åka tills vägen tog slut, i kronologisk ordning. Efter det följde en harang om hur lång väg de hade åkt och framför allt hur lång väg de hade kvar; och något om analsex med presidenten och motorcykeln, och att han visste precis var kolven passade. Allt kryddat med repetitioner och ord som sjömän knappt tar i mun. När orden var slut tog han några steg tillbaka, drog sin revolver och sköt ett skott i tanken så cykeln flög i luften. “Just a broken leg.” sa Rufus förklarande till McCoy som förundrad tittade på. McCoy tyckte inte om smällar.
Rufus hängde bagaget i en rem över axeln och började gå längs vägen i den riktning han förut så enkelt hade färdats med motorcykel. Det var betydligt varmare nu när inte fartvinden kylde. McCoy sprang ikapp honom med hjälmen i ett fast bett. Rufus förklarade för McCoy att cykeln hade kommit till ett land där bensinen var billig och vägarna jämna. Sen tog han hjälmen och kastade den i diket. Rufus började gå men strax var McCoy ikapp honom med hjälmen igen. Rufus böjde sig ner för att ta hjälmen och slänga den i diket igen men McCoy drog sig undan och la ner hjälmen för att krafsa i den. Den här gången fattade Rufus och plockade upp en souvenirflaska whisky från under en läderrem i hjälmen. De delade broderligt, hälften hälldes upp i hjälmen och resten gick till Rufus.
Två timmar och en knapp mil senare blev de upplockade av en lastbilschauför som tyckte det var fantastiskt att de hade överlevt vurpan. Han hade sett det själv; det var bara aska kvar av cykeln.