Så kom det sig en dag att jag återigen jagade kurvor.
I Bike kan man läsa om hur spåret i en kurva ser ut, men det är alltid kurvor med jämn svart asfalt och platta gräsfält omkring. Inte lagad asfalt med tjärränder, tjälsprickor och risk för rullgrus. För att inte nämna kottar, barn och bilar. Det finns inga fotografer som flockas runt en genomsnittlig böj i Västergötland för att fotografera knäskrap; det finns nämligen inget att fotografera. Om den snabbaste hojen på bana är en 500-kubikare utan framlampor och stöd så är den snabbaste på väg en liknande men med kick och inte så många cylindrar. Det höll jag på att bevisa.
Jag hade för ett tag sedan sett en båge med mycket kåpor och två runda framlampor bredvid varandra svänga in på samma väg som jag, fast längre bak. Det var svårt att se i de vibrerande backspeglarna, där 2 ljus blev 4, men en Bimota var det nog. Jag kunde inte heller höra på motorljudet för jag dränkte honom i stånkans vackra muller. Och inte tänkte jag sakta in för att se. Nej, nej. Skulle han komma upp jämsides så skulle han få gasa. Vägen svängde mycket (det fanns ju ett skäl till att vi båda var just här) och jag tappade strax hans lyktor bakom träd och krön. Helt ärligt hade jag inte så stor chans att hålla honom på avstånd men det skulle bli skoj. Emellanåt tittade jag i backspegeln efter hans lyktor men de uteblev. Körde jag snabbare än honom? Knappast. Men så på ett krön efter en lång svacka dök han upp. Avståndet hade ökat!
Eggad av vinstvittring låg jag på. Jag önskar jag hade kunnat skriva att jag piskade upp tempot men det skulle varit lögn. Alla försök på finare spår förstördes av väglagningar eller dålig sikt. Sedan kom en 50-skylt. Och en boll. Kommer boll kommer barn. Så jag sänkte till 30 och gjorde mig bromsberedd. Inget hände men höga granhäckar och små barn är ingen rolig kombination så jag bet ihop och hoppades att Bimotan också skulle vara sportslig. Så försvann husen och jag vred gasen i bott. I backspeglarna kom Bimotan precis in på samma sträcka men såg aldrig lamporna niga som vid inbromsning.
En liten grussträcka. Bra. Smala däck och tyngd bak är bättre än breda däck och tyngd fram enligt boken. Fördel mig. Dessutom kör förare av kåpade maskiner sällan grus och 100 hästkrafter ger ingen fördel när bakdäcket bara slinter. Jag förlorade hans lyktor ur backspegeln.
Och så ett par, tre kilometer asfalt igen innan korsningen till stora vägen och det naturliga målsnöret. Jag pressade och höll god fart. Det var finaste asfalten hittills och motorn brölade av glädje! Slut på svängarna. Sista raksträckan… Kom fram först! Körde in på macken och småsjöng på en Queen-sång. Stod nonchalant och tankade. Avslappnat. Vardagsmat. Höll ett öga efter den andra hojen.
Så kom den på vägen. Vita kåpor. Röda och blå dekaler. Hade inte alls bråttom. Tror Pelle det! Han hade precis förlorat världsmästartiteln på västsvensk standardväg till en kickstartad stånka med jätteframlampa. Då går man inte runt med sträckt rygg. Jag knatade in för att betala. Smånynnade och tänkte ut sätt att inleda ett samtal för att, bara sådär i förbifarten, fråga hur han hade kört. Kollade ut genom fönstret vid kassan och såg att han hade stannat vid pumpen bakom mig. “Tunnt avgasrör” tänkte jag, “2-taktare?”. När jag gick mot min hoj igen såg jag mer. Tunna fälgar. Klena bromsar. Så såg jag det; ingen nummerskylt.
Jag inledde inget samtal utan kickade och puttrade vidare. Obesegrad men ändå slagen.