Det var en sådan där varm natt som gör sömn omöjlig. Inte så varm att man kan vara utomhus med shorts men så varm att sängkläderna klibbade. Täcket hade för länge sedan tagits ur påslakanet så det tunna lakanet fick agera ensamt. Det blåste ingenting, båten var ordentligt förtöjd och en Vindö hade inte dragit ut sin dinge från båten så den låg och slog mot sin ägare. Fullmånen lös in genom ventilerna. Som gjort för att inte kunna sova.
Bengt gav upp. Satte sig upp och drog på en T-shirt så han var ordentligt klädd i T-shirt och boxershorts. Han kliade sig i grenen. Suckade. Funderade ett ögonblick på kaffe men bestämde sig för te. Sedan reste han på sig men satte sig igen för att sätta på sig ett par varma sockor. Durken var kall, kanske skulle man sova där? Han gick bort till köket och tände det. Pumpade upp vatten och ställde på. Valde ett grönt, kinesiskt te och la i tesilen.
Efter att ha slagit en drill över akterspegeln tog han fram täcket och boken “Astronavigering”. Ett par kuddar lades på plats på soffan. Tet hälldes upp. Med hjälp av te, kuddar, täcke som fick tjäna som tunn filt och boken skulle han nog kunna fördriva några timmar tills han blev trött.
Han vaknade en halvtimme senare av att knäna var kalla och att ryggen ömmade. Han tog en slurk te. Kallt. Utanför var det ett förfärligt liv; en trut skrek och skrek. Den flög fram och tillbaka, fram och tillbaka. Bengt tittade ut genom en ventil och såg att den emellanåt dök mot något.
Någonstans i båten låg det en slangbella. Men var? och vad skulle man skjuta? blöta teblad? Det fick nog bli boken ändå. Bengt återgick till boken. Ögonlocken blev med ens tunga som himlakroppar. Skrik från truten och ögonen öppnades igen. Bengt la ifrån sig boken, reste sig upp och gick ut.
Truten flög fram och tillbaka under ett väldigt skrikande. Den flög som en banan, upp på ena kanten, svängde och stört-dök ner mot mitten, fortsatte upp på andra kanten, svängde och stört-dök ner mot mitten. Om och om igen. Han kanske också hade sömn-problem? Svalkade sig lite på kvällen. Lite sval luft under vingarna. Hade kanske inget täcke att kunna sparka av. Förbannade mås-fågel. En söndag också. Skall den inte vara schartauan eller något om den bor här ute på öarna?
Bengt uppdagade dock att trutens aggressioner var riktade mot något. En mörk skugga var målet för störtdykningarna. En mörk skugga. En mörkrets illgärningsman. En nattens riddare i svart päls. En svart päls. Bengt veterligen fanns det bara en sak här ute med svart päls och det var hunden från Vindön. Smarta apor som släpper iland hunden på en ö med häckande fågel.
Hur som helst kunde inte detta fortsätta. Hundens byte, antagligen en trut-unge, var förmodligen bortom all räddning men om man separerade hunden och dess byte skulle kanske truta-jäveln tystna. Det var alla gånger värt ett försök, så Bengt beväpnade sig med en levang och smög iland.
Don Quijote i modern tappning. “Fånigt” tyckte Bengt “men jag litar inte på håriga hundar. Inte mer än jag litar på att denna levangen skall klara försvara mig från en best som ser sin mat i fara.” Bengt gick framåt med sänkt lans. “Hörrödu.” sa han till hunden “Ät upp eller smaka stål.” Hunden valde varken och gled baklänges upp på sin båt, en viss Vindö.
Truten fortsatte att skrika med samma frenesi som förut. Målet för attackerna hade blivit större, men vad bryr sig en vindarnas konung om det. Bengt hade just börjat dra sig tillbaka när fördäcksluckan på Vindön öppnades. Ut tittade ett kvinno-huvud och sa argt “Det är faktiskt människor som försöker sova här.” Med tanke på vem som faktiskt hade en lös hund och som på så sätt hade orsakat situationen, kände sig Bengt orättfärdigt behandlad. En aning ur gängorna repellerade han “Pröva och lägga dig då.”.
Truten hade tystnat och det enda som lät var dingen som slog mot Vindön. Det gick inte att somna, inte ens med hjälp av “Astronavigering”. Det blev en lång natt.